- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1946. Förhistorisk tid i Sverige /
202

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sune Lindqvist: Sveariket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sune Lindqvist

Frågvisheten gjorde sig naturligtvis påmind med särskild
styrka, då det gällde de ståtligaste av alla våra fornminnen,
Uppsala högar. Bygdens folk synes visserligen ej ha betecknat dem
annat än som »kungshögarna». Men vi ha många anteckningar
om förnäma mäns turistmässiga besök vid dessa sevärdheter
alltsedan 1600- och 1700-talen. Vad man då framför allt
intresserade sig för var att »bestämma» vilken hög var Odens, resp.
Tors och Friggas (Frejas, Frejs eller Frös). Att dessa tre högar
helgats åt forntidens gudar tog man för givet, ty man visste,
vad Adam av Bremen berättat om denna ort i hednatidens elfte
timma, och han nämnde inga kungar, men väl trenne gudar,
som hade var sin bild i det präktiga templet. Tors beläte stod i
mitten, de två andras på ömse sidor. Detta fann man stämma
bra med att Tors veckodag infaller mellan Odens och Frejs . . .

Äldre tiders antikvariska samlare lade stor vikt vid att fästa
dylika gissningar av lekt och lärd på papper. Annorlunda blev
det, när arkeologin tog mandom i Hans Hildebrands och Oscar
Montelius’ tid. De sade sin vetenskap vara en gren av
kulturhistorien, dess mål begränsat till att skildra livet i Sverige under
hednatiden, det vill säga hur man skaffade sig föda, klädde sig,
bodde, begrov sina döda, hur redskap, vapen och smycken sågo
ut och så vidare under alla de växlande fornskeden, vilkas
särmärken och tidsföljd man först och främst måste reda ut.

Från naturforskningen hade man hämtat starka intryck av
Darwins lära. Härav följde att de, som under detta sekels första
år började sina akademiska studier i ämnet nordisk fornkunskap,
funno forntiden skildrad ungefär som en långsamt, lugnt
framflytande ström. Enstaka föremål eller ännu hellre fyndgrupper,
som diskuterades, betraktades endast som slumpvis bevarade
företrädare för stadier i en oavlåtligt fortgående utveckling.
Denna tänktes liksom ha drivits fram av en stark, inneboende
kraft, låt vara att man ej helt uteslöt allehanda sådana
inflytelser utifrån, som en livlig handel och samfärdsel måste antas ha
fört med sig.

Men inga enstaka, resliga gestalter höjde sig ur forntidens
dimhöljda människohav, inga plötsliga händelser förutsattes ha stört
lugnet. Ja, jag tror att man rent av räknade det som en förtjänst
hos den kulturhistoriska forskningen att den helt såg bort från
dylika tillfälligheter. Det var bevars bara i den politiska
historien, som man alltjämt av gammal vana räknade med slikt! Men

202

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:22:54 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1946/0204.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free