Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sune Lindqvist: Sveariket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sune Lindqvist
som deras samtida bland svear och daner levde och verkade;
det var mestadels under förra hälften av 500-talet.
Stjernas förtjänst var, att han skaffat sig goda kunskaper både
om dikten och om de nordiska fynden från denna tid. Han
kunde därför lättare ådagalägga hur väl kvädets skildringar av
krigarnas härbonad svarar mot de faktiska förhållandena.
Också i andra avseenden trodde han sig kunna knyta samman
diktens ord med arkeologiska rön. Hans studier mynnade ut i
ett lockande försök att teckna historien om svear och göter under
folkvandringstiden. Utan tvivel gick han för långt med sina
slutsatser. Men han hade en strålande fantasi, som drog många med
och avväpnade andra, även dem, som förut skytt alla dylika
försök till förklaringar såsom pesten, därför att de kunnat
genomskåda de ytterligt naiva försök, som under äldre tider gjorts
med hjälp av den isländska medeltidslitteraturen. Att man då var
på villospår, var tvärsäkert. Men det kunde ju hända, att man
nu nått tillräckligt långt i arkeologisk erfarenhet för att, med den
som rissel och kastmaskin, tröska några nyttiga korn ur
urkundernas sällsamma hopar av halm, agnar och boss.
Knut Stjernas förtidiga död, i november 1909, hindrade honom
från att själv dra vinsten av denna vetenskapliga seger. Men han
hade brutit isen. Hans exempel manade till nya försök. Otto von
Friesen kunde berätta, att det verkligen fanns goda skäl för att
knyta samman den stora hög vid Husby i Vendel, vilken sedan
gammalt av folket i trakten kallats Ottarshögen, med en av de
medlemmar i svenska kungaätten, som Beowulfskvädet
nämner: den ur Ynglingasagan välbekante Ottar vendelkråka. von
Friesen yrkade på att högen skulle grävas ut, så att man finge se,
om den på arkeologisk väg kunde dateras till samma tid som
Ottar av historiska skäl måste anses tillhöra.
De ekonomiska förutsättningarna härför hade redan tryggats,
när Birger Nerman tog upp samma tanke och gjorde uppgiften
än mer lockande genom att i Stjernas spår dra en viktig
slutledning: om Ottarshögen skulle befinnas tillhöra den tid man antog,
förelåg goda skäl att också knyta samman Uppsala högar med
Ottar vendelkråkas farfar, far och son — Aun, Egil och Adils.
Riksantikvarien Bernhard Salin bestämde nu, att Ottarshögen
skulle grävas ut och tog själv ledningen. Arbetet sattes i gång
under högsommaren 1914. De första provgrävningarna visade, att
vi hade att göra med en väsentligen av sand och grus uppförd
204
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
