Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigge Hommerberg: Birka och vikingatiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigge H om mer berg
Så segrade ännu en gång de gamla gudarna. Om man bortser
från en eremit vid namn Ardgar, som efter något år åter drog
sig tillbaka till sin tidigare mera lugna tillvaro, lär det ha dröjt
ända till 850, innan någon vågade upprepa försöket att predika
Kristi lära i Birka. Det var Ansgar, som för andra gången dristade
sig att resa upp, nu i sällskap med en systerson till den förjagade
Gauzbert. Ansgar lyckades uppnå ganska goda resultat under de
tre år eller mer, han stannade, men sedan är i stort sett missionen
avslutad på denna ort. Hedendomen hade alltför slarkt grepp om
människornas hjärtan för att kunna utrotas genom sporadiska
besök av kristna förkunnare, och trots att en biskop, Unni, på
930-talet verkade här uppe, kan man lugnt påstå, att, när Birka i slutet
av niohundratalet försvinner ur vår historia, det var den stad,
vilken in i det sista bragte sin hyllning åt Tor, Odin och Frö.
Man kan fråga sig, vad det berodde på att vikingarna lät de
frankiska prästmännen fritt förkunna denna för dem nya och
farliga religion. Vi har i förbigående omtalat, hur de svenska
delegaterna hos Ludvig den fromme försökte utvinna vissa
handelsförmåner, och tänkbart är ju då att de som eftergift fått
böja sig för kejsarens krav att sända predikanter till Sveariket.
Vidare har vi framhållit, att vissa i Birka var kristna, och dessa
kan ju upprepade gånger ha uttalat önskemål om att få präster
hit upp. Dessutom har man påpekat, att missionärer som Ansgar
och Gauzbert förutom Guds ord bjöd allmänheten på sådana
nyheter som rökelse och vackra skrudar. Men en ännu viktigare
faktor — antydd av musikhistorici — har dock blivit förbisedd,
nämligen den gregorianska kyrkosången.
I början av 300-talet blev kristendomen upphöjd till
statsreligion i det östromerska riket, och påvarna fann ganska snart,
att musiken hade en stor uppgift att fylla, när det gällde att
påverka människornas sinnen. Då emellertid den antika
tonkonsten var profant allmängods, upptogs från Syrien via Byzans
den synagogala unisona sången. Denna hade ingen
taktindel-ning och en stavelse sjöngs på flera toner. Det var en helt ny
melodik för Europa, men den arbetades delvis om, och i denna
nydaningsprocess var framför allt påvarna, vilka själva oftast
var goda sångare, verksamma. Så skapades efter hand den
katolska mässan, och ett av de förnämsta konstnärliga
experi-mentalfälten blev deras schola cantorum, den berömda
sångskolan i Sankt Peterskyrkan i Rom. Munkarna fick i uppgift
236
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
