- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1946. Förhistorisk tid i Sverige /
250

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Almgren: Färd till Gotlands Hesperider

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Bertil A Imgren

havsalger av den sort, som liknar vattenlagd bomull. Men fåren
kunde komma åt att dricka där, och det lär inte vara nyttigt för
människors hälsa. När Bopparve några dagar senare kommit till
ön, visade han oss den riktiga källan, en decimeterdjup skreva
i den flata strandhällen, som där bara är några meter bred
under östsidans lodräta femtiometersstup. För att nå den måste
man balansera med hinken i handen på strandkantens
överspolade klipphylla och klättra över en åtta meter hög rauk.

Nordan blåste kall på Norderslätt. Här skulle ha varit
idealiskt under värmeböljan ett par veckor tidigare, med bad några
hundra meter från grävningsplatsen, men nu kände vi ingen
frestelse att svalka oss i bränningarna. Kvällssolen kom runt
hörnet på branten och gav relief åt de grunda grottorna högt
uppe under krönet och de väldiga rasmassorna därunder, som
är översållade av nertumlade, skarpkantade jätteblock. Detta
parti är kanske det mest säregna på ön. Det har en mogen
skönhet, en nästan klassisk avvägning av proportionerna och verkar
uråldrigt. Inte på samma sätt som en granitklippa är uråldrig
utan som en storslagen rest av ett forntidsrike. Kalkbergväggens
jämna skift kommer en att tänka på murarna i jättelika indiska
ruintempel. Grottorna är som till hälften rasade valv. Den största
av dem har samma djärva välvning som den ofantliga
tronsalen i den sassanidiske storkonungens palats Ktesiphon i öknen
vid Tigris.

När vi gick hem över platån stod solen lågt bakom tunga,
tändsticksaskblå moln och skapade om de brunbrända
kullarna till en jättelik panterfäll, där gräset i motljuset lyste
ljus-brunt som en glänsande hårrem mellan svackornas
skugg-fläckar. Mårten gick och spann, njöt av allt det vackra, av sin
sista pipstopp, hopsamlad i kavajfickorna, av att gå barfota, av
det torra, korta, glatta gräset, svikten i marken och av syrsorna,
som skvätte iväg i tjogtal åt alla håll för vart steg man tog.

Tredje dagens — onsdagens — morgon kröp vi ut ur tälten,
bländade av solen, och började i den klara sensommarluften
vår eviga spaning efter båten, som inte ville komma. Vi började
känna oss skeppsbrutna. Gotlandskusten verkade öde och
övergiven av människor. I Djupviks fiskeläge, som väl aldrig förr
så ivrigt skärskådats i kikare från tidiga morgonen till
solnedgången, låg alla båtar uppdragna på slipar. Men plötsligt fick vi
se något röra sig mellan dem. Det måste vara en människa;

250

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 22:01:40 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1946/0252.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free