- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1946. Förhistorisk tid i Sverige /
256

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Almgren: Färd till Gotlands Hesperider

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Bertil A Imgren

nordlig vind. Och så har den säkert i alla tider gjort, sedan
Lillön en gång börjat höja sig ur stenåldershavet. Att den tidens
ivriga sälj ägare då inte slog sig ner på ön i en såväl för dem som
för arkeologer lämplig grotta är lika underligt som beklagligt.

Kvällen var ljuvlig. Den eviga diskussionen till middagen om
varför båten inte kom och vad vi kunde göra för att få den att
komma och vad vi skulle säga när den kom, avdomnade fort.
Vi intog vår behagliga eftermatenställning, den behagligaste form
av siesta som kan uttänkas: liggande raklång på lagom sluttande,
jämn och torr gräsmark med utsikt över hav samt en cigarrett.
Det är ytterligare en märklighet med Karlsöarna, att även en av
Monopolets kriscigarretter här får en aldrig förut smakad
ljuvlighet genom havsluftens fukt och sälta. Plötsligt ropade någon
utanför tältet, att det kom en segelbåt norrifrån. Beväpnad med
ett stort vitt tältsoltak störtade jag upp över platån till norra
branten, såg båten ligga och kryssa i svag kvällsvind utanför
Klintehamn och började vifta med det stora tygsjoket belyst av
en röd, nedgående sol. Linorna snärjde sig om benen och
fastnade i sprickorna i berget, vinden blåste duken bakåt i stället
för åt sidan, och seglaren närmade sig sakta ön för att sedan
obekymrad fortsätta förbi långt bort mot solnedgången.

Vid det laget upphittades jag av expeditionens övriga
medlemmar, som börjat gå skallgång i fruktan att jag seglat nerför
något stup med tälttaket.

När så båten kom nästa förmiddag med alla våra så hett
efterlängtade saker, väckte den ingen som helst sinnesrörelse,
knappast ens uppmärksamhet. Ty det var inte lika roligt att ha
alla medel till en förstklassig utgrävning men sakna givande
fyndplatser som att vara utan redskap och ha hoppet oförstört.
Men än fanns det arbete. Vi tågade runt med Bopparve för att
se de gravar han funderat på, vi grävde och fann skelett som
lagts i öster—väster. Det var säkerligen kristna, kanske
drunknade vid skeppsbrott, begravda här långt från vigd jord.

Men kanske det ändå inte var så långt till den vigda jorden.
Alldeles ovanför landningsplatsen vid bodarna, när man
kommit upp på Suderslätt, ligga kalkstenar i grupper och grupperna
i rader. Här hade många campare tagit sten för att säkra
tältpinnar, och vi hade gått förbi åtskilliga gånger utan att förstå
vad det var. Men Bopparve visste berätta, att området kallades
Kyrkogården. Nu såg vi att kalkstenarna låg i öst-västliga,

256

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:10:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1946/0258.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free