Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Lundquist och Lars Madsen: Flanera i fjäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Lundquist och Lars Madsen
skrapade utanför dörren. Det är minst lika noga med maten till
en härk som till en människa. Hon tog mjöl ur getskinnspåsen i
taket och torkat löv ur en säck i förstugan och rörde ihop i en
låda, som hon kröp ut med. Sen satte hon på kaffe. Medan det
kokte satt lion tyst och gjorde tråd. Hon finspjälkade rensenorna,
tuggade fibrerna för att också väta dem och rullade sen en jämn
stark tråd mot knät. Elden sprakade, Svarti kom in igen, lade
sig och snarkade framför elden, renen mumsade vid dörren, snön
gnistrade i fönstret, solen sken in och omslöt mor Elli. Man hörde
faktiskt den bottenlösa tystnaden i vildmarken.
Vi hälsade på i byn, en dag bland annat hos den gamle jägaren
Marsja. Han satt på huk vid sin spis med bägge händerna på
spisstången. De pigga myrbruna ögonen spelade av liv och intelligens.
Han ville höra allt nytt, och döttrarna översatte. Apropå kriget
talade han om hur Johannes uppenbarelse går i uppfyllelse, om
drottningen med strålen i handen och det nattvardsvin, som
förargar men ej gläder. Och liur tiderna blivit annorlunda. Han
mindes när den stora starka hästen kom, den som orkade dra
upp allt mjöl och socker, den kom varje dag kl. 7. Lapparna hade
aldrig sett en sådan häst förr. Men när de skulle se efter hur han
var konstruerad under buken, släppte lokföraren ut ånga, och de
sprang förskräckta.
Han var pittoresk, gamle Marsja, rent av vacker.
G: Ja sannerligen man blev nästan förhäxad både av honom
och döttrarna. Den ena, en kvickögd ordning, som satt och
vaggade en unge i knät, medan hon översatte, skrattade åt oss hela
tiden, hjärtligt road, mäktig stor ironi. Jag ville fotografera. Men
nix. Jag frågade varför. Ocli då kom en lång historia, om folk
som tjyvknäpper och sätter bilder i tidningarna och säljer dom
till varenda kiosk. Och den där Lasse var minsann inte den bästa.
Han hade varit här förut och fotograferat — gunås. Lasse såg
nedtryckt ut, han hade inte sålt några bilder. Men det hjälpte
inte. Stämningen blev allt lägre, Lasse allt längre i ansiktet. Tills
hela stugan plötsligt började skratta. »Han ser ut som om han
fått kalma tjahtji, han Lasse», sa dom, ocli hela stugan skrattade
igen. Kallvatten på ansiktet, översatte dom. Och då skrattade
jag med. Lasse var ovanligt tyst, i en så stor församling.
L: Bestraffningen var orättvis, men läxan nyttig.
G: Vi hade apelsiner kvar. Vi delade ut dem åt lappbarnen.
De såg friska ut.
304
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
