Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bengt Bengtsson: Sjövägen Växjö—Tjärö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sjövägen Växjö—Tjärö
På Räppe station kvitterade vi alltså ut våra kanoter och drog
dem på hjuldon ned till sågen strax söder om stationen, där vi
högtidligen sjösatte dem i ett bakvatten. Pojkarna och
utrustningen hade åkt landvägen till Örsleds kvarn vid åns utlopp i
Bergkvarasjön. I tomma kanoter paddlade vi den knappt
kilometerlånga sträckan till kvarnen. Solen sken, vädret var
stilla och vi sjöng, när vi paddlade. Vi tyckte att det var en
värdig inledning till färden.
Vid kvarnen borde vi nog helst burit kanoter och packning
ett stycke nedför fallet, där vattnet var lugnare och djupare.
Nu blev det besvärligt att göra den första landtransporten över
en hög stenbro ned till en smal stenbrygga, varifrån utrustningen
skulle placeras i kanoterna, som låg och stötte emot bottnens
skarpa stenar. Men vi behärskades, liksom under den fortsatta
färden, av ett slags pliktkänsla. Inte en onödig meter på land,
vi är ute för att åka på vatten! Ungefär så tänkte vi, eller kanske
rättare kände vi det på ett halvt omedvetet sätt, och den
inställningen har man nog mest glädje av i längden. Vi kom i
kanoterna och ut i vår första fors. En garvad kanothaj skulle
skrattat åt uttrycket »fors», men vi ägde ingen erfarenhet av att
färdas på rinnande vatten och debuten var spännande. »Forsen»
visade sig till att börja med vara för grund för oss och vi vadade
ett stycke med kanoterna kilande framför oss i strömmen, som
snart blev djupare. När vi sedan satt oss till rätta igen, lärde vi
oss en viktig sak: man måste ha fart i förhållande till vattnet,
inte bara i förhållande till stranden. Strömmen är tillräckligt
snabb, tycker man, och så vilar man. Så dyker en sten upp
föröver, och man stryker med årån och tror att man skall ändra
kurs och kila förbi, men det gör man inte. Man ändrar bara
kanotens vinkel i förhållande till strömmen och kör på stenen
med ena sidan, vilket är värre än att köra rakt på.
I vassarna, som omgav utloppet i sjön, kunde vi paddla
lugnt och utbyta erfarenheter från vår första forsfärd. Vi var
stolta och glada. Att paddla i tät vass känns dock i längden
ganska instängt, men kommer man så direkt ut på öppet vatten,
får man rik ersättning. Det befriade andedraget kommer av sig
självt, den upplevelsen skulle vi ofta få göra. Det kändes
särskilt starkt denna första gång, när vi kraschade genom
vassmuren ut på Bergkvarasjön. Till vänster gick stranden i bukter
med skog och ängar, till höger sprang en udde ut i sjön och där
343
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
