Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bengt Bengtsson: Sjövägen Växjö—Tjärö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bengt Bengtsson
Längre åt söder upptäckte vi den enda gården på Sirköns
östsida. Vi gick iland och beundrade en timrad bod för
fiskeredskap, byggd som de gamla eldhus, som man kan få se på
Skansen, med framgaveln indragen, så att ryssjor och nät kunde hänga
under tak, men ändå i fria luften. Ett skepp låg till hälften
uppdraget på sandstranden. Ja, Åsnens speciella roddbåtstyp
kallas här för skepp, så att sönernas hånfulla »Vicket skepp, va!»
kunde tillbakavisas med en liten hänvisning till Hyltén-Cavallius.
Vid den långa landsvägsbron från Vemboölandet till Sirkön
mötte vi som avtalat var landsantikvarien och vid solnedgången
gick vi över bron och tog oss en promenad på Sirkön, berömt
för sina fruktträd, som vi spejade efter. Vi behövde inte gå så
långt för att hitta dem, fritt växande längs vägen, och för
sönerna, vana vid huvudstadens tvång och förbud, tedde sig detta
högst förunderligt. Markerna här längs Urshultsfjorden och vid
Mörrumsåns övre lopp levererade förr en stor del av det ekvirke,
som flottan behövde för skeppsbyggeriet, och vi konstaterade,
att man nog fortfarande skulle kunna bygga ett och annat
linjeskepp av Sirköek.
Landsantikvarien skulle nu följa med ett stycke söderut,
närmare bestämt till Hackekvarn och vi ordnade det så att han fick ta
Svens plats i min kanot och Sven fick transportera hans cykel
landsvägen över Urshult, en sträcka på ungefär 15 km. Sven
mottog ordern med förtjusning och efter en del goda råd om
vägen, som upptogs ganska onådigt (man är väl ingen barnunge
heller), startade han på sin ensamma tur och vi sköt ut från
stranden och svängde kanoterna söderut. Som närmaste mål hade vi
Bos holme, där ruinerna av ett gammalt fäste skulle undersökas.
Holmens namn syftar enligt folktraditionen på en kung vid namn
Bo, densamme, som visan handlar om:
»Herr Boo han tala till svenarna små:
Sala mig up mina hästa!
Jag vill mig fara af landet ut,
Dhe fremmande Kungar at gesta.
Så gyllane woro de Skieppen.»
Det går många sagor om denne Bo och hans krigiska företag
och vi undrade över hur mycket sanning det finns bakom dessa
traditioner. Urshults äldsta kyrka låg vid Bosgård strax norr om
Bos holme och vi spetsade öronen, när landsantikvarien berättade
358
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
