- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1946. Förhistorisk tid i Sverige /
362

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bengt Bengtsson: Sjövägen Växjö—Tjärö

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Bengt Bengtsson

och den vägen tog vi. Det var tur på sätt och vis. Här var så
»naturskönt», som bondfrun vid Salen sade. Svärdsliljor växte
här i täta bestånd och längre ner var det sandbotten med foreller
i skuggan av stenarna. Vid stranden stod två metare och
försökte få foreller på mask, goda representanter för »the
contemp-lative man» och hela scenen var en illustration till IzaakWaltons
»The compleat angier», nyligen läst och nu aktuell:
»I in these flowery meads would be:

These chrystal streams should solace me–-»

och jag tror att denne alla fiskares älskvärdaste talesman skulle
gillat den konversation som utspann sig melian oss och hans
»bröder av metkroken».

Vi körde emeilertid fast i en gyttjebank och måste återvända
till ålavärman. »Ankan» visade sig kunna komma igenom ett
av hålen, fast med nöd och näppe, ty strömmen var stark och
höll på att vräka kanoten åt sidan och bryta sönder den. Men
det gick och vi »dönade ner» (pojkarnas älsklingsverb) i det
vita skummet och sökte oss till ett bakvatten för att hjälpa över
den betydligt bredare »Doppingen».

Det var ett besvärtigt stycke meifan Havbältan och Hönshylte
fjord. Ålfiskena var litet för många för oss, tyckte vi till slut.
Vid Blidingsholmsfisket ett stycke längre ner lossade den vänlige
fiskaren en stofpe, så att vi kunde fara igenom med båda
kanoterna, men det höll på att gå galet för Doppingen, som jag då
lorde. Det gick med god fart nedför kungsådran mellan höga
stenmurar och vi var optimister, för kungsådran var fri från
sten, »det var lag på det». Jo tack, jag åkte på en vass rackare
som slet upp ett gott stycke väv i botten och så fick vi »dreja bi»
och klistra ihop hålet.

Vi kom i alla fall ut på Hönshylte fjord till sist och gladdes åt
åsynen av Vrångabökegårdarna, som lyste röda i
eftermiddagssolen på höjderna i öster. Vi avstod att gå iland och inspektera
Hönshylte skans, det sydligaste fästet i den medeltida
Maginot-linjen. Här residerade kung Höne, liksom kollegerna Hake och
Bo i norr. Vi resonerade bland annat om folkfantasins
obenägenhet att tänka sig »forntiden» som en fängre tidsperiod.
De här kungarna levde enligt sägnerna samtidigt och hälsade
mer eller mindre vänligt på hos varandra. På samma sätt med
gravfälten. Man vill inte tro att de tillkommit under seklens lopp,
att grav lagts till grav under generationer. Nej, blodiga slag med

3G2

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:22:54 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1946/0364.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free