Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bengt Bengtsson: Sjövägen Växjö—Tjärö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sjövägen Växjö—Tjärö
En vänlig lantbrukare tog nästa morgon alltihop på en
flakvagn oeh pojkarna var lyckliga över att slippa hoppa på stenar
och sjöng slagdängor, där de satt på lasset och höll i kanoterna.
Åkturen räckte ner till Åmma, där vi blev vänligt mottagna av
gårdens ägare, som generad men stolt förevisade sitt privata
elverk, drivet av ån och inrymt i en gammal kvarn eller stamp.
Sönerna åt jordgubbar i trädgården och ansåg förmiddagen lyckad.
Ner till Hovmansbygd hade vi idealpaddling på djup och lugn,
men ganska snabb ström och vi tyckte att det hela inte var så
tokigt. Så skulle en slipsten dras och fortsatte det så här så . . .
Vi spejade ut forsarna nedanför Hovmansbygd. De såg inte så
nådiga ut och på vandringen tillbaka diskuterade vi
möjligheten att lätta på kanoterna, men det såg mörkt ut. Harald
Hildetand tycks emellertid ha kommit ihåg våra femöringar i
Skatelöv, ty utanför handelsboden stod en lastbil med en chaulför,
som var från Karlshamn. Han skulle hemåt och saken var
klar. I ett nafs var pojkar och packning uppe på flaket och iväg.
Vi stämde möte i Hemsjö, där vi tänkt övernatta och så gick
Figge och jag ner i de nu nästan tomma kanoterna.
De sex kilometerna ned till Hemsjö upplevde vi en lång kedja
av vansinnigheter. Det började vackert, vi åkte utför med god
fart, men sen sade det stopp och vi satt i ett stenrös igen. Sen
var ån ett stycke framåt mest ett vitt rytande mellan täta
stenblock och vi fick söka en framkomlig väg. Så tog vi oss ner i
etapper, spritt nakna, än paddlande, än vadande och än
simmande, allt efter förhållandena. Jag råkade ut för en
grund-stötning, så att kanoten av strömmen lades tvärs och låstes mot
två stenblock. När jag äntligen fått den i strömmens riktning
halkade jag, då jag skulle stiga i, och där stod jag med ena benet i
kanoten, det andra i bottnen och med vänstra handen hållande
det hela fast i en sten och kunde inte röra mig ur fläcken, ty då
hade jag fallit. Järnvägen löper alldeles vid stranden och
naturligtvis kom persontåget Vislanda—Karlshamn just då.
Passagerarna fick ett oväntat gratisnöje och tåget gick retsamt sakta.
Jag kunde inte besvara de muntra viftningarna och ville inte
heller. När Figge, som kom efteråt, skrattat färdigt, övergav han
sin kanot (som satt fast i en dvbank) och simmade i den starka
strömmen ner och frälste mig. Hur han kom tillbaka till sin
kanot igen, förstår jag inte, och det gör han visst inte själv heller.
Den sista forsen gick galant. Vi kunde sätta full fart, till glädje
365
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
