Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Richard Smedberg: STF:s sextiårsjubileum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Richard Smedberg
hoppades man genom inlandsresor kunna väcka den verkliga
fosterlandskänslan, som det var klent beställt med, och så
önskade man, att alla samhällsklasser skulle intressera sig för en
dylik förening. Därmed hade angivits tonen, melodin som aldrig
kommit bort under dessa sex decennier. Uppmaningen slutade
med kallelse till Gästrike-Hälsinge nationssal den 1 december
1884, där något skulle ske. Ett 40-tal akademici kommo
tillstädes, beslöto bilda en turistförening och tillsatte en
stadgekommitté.
Så var den stora dagen inne, fredagen den 27 februari 1885,
och av tankarna hade blivit verklighet. En stor folkrörelse
började, men i pressen märktes intet. Universitetskretsarna måste
ha varit ett från samhället avskilt släkte eller också var man
behagligt återhållsam med skrikut. Det var dock en förnämlig
uppsättning kulturpersonligheter och norrlandsvänner, som tillhörde
den första medlemsskaran, 2 kvinnor och 70 män. De första
ständiga ledamöterna voro endast 2, bägge göteborgare av släkten
Dickson, Oscar och Osborne. Alla äro borta nu utom den 83-årige
godsägaren Sven Hellerström i Nättraby (död den 11 maj 1945).
Huvuduppgiften framgick av stadgarnas 2 §, som säger »att i
den mån föreningens tillgångar medgiva, söker föreningen göra
allt flera trakter av vårt land tillgängliga för turister». Märkte
ni orden »i den mån tillgångarna medgiva»? Det var en maning
att stå på egna ben, något som inger aktning och tryggar
framgång. Den, som mer än andra levandegjort den saken i vår
förening sedan flyttningen till Stockholm 1887, är den 91-årige
Folke Wancke.
Den omgivning, i vilken den nya föreningen skulle arbeta, var
ur färdlivets synpunkt så olik vår, som gärna tänkas kan. Tåg,
båt, hästskjuts och i någon mån velocipeden voro de medel,
som stodo till förfogande. Beträffande den sistnämnda hade
man det icke lätt. Stockholmspolisen, som alltid varit oförstående
gentemot cyklandet, hade förbjudit detta på gatorna, över vilket
Victor Balck rasade, tills förbudet upphävdes.
Klädseln var dråplig; vår beklädnadsindustri hade ännu ej
grundats. Männen i skarphatt, åtsittande långbyxor eller
lindade ben och en lång kavaj. Kvinnorna i en mångfald
dammsugande kjolar och hattar som egnahemsträdgårdar. Turnyren
och snörlivet omhuldades såsom skänkande en vacker och
ändamålsenlig figur. Männen förargades över dårskapen men da-
374
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
