Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Yngve Brilioth: Birgittas århundrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till dem som dit komma och kalla henne sig till hjälp». Cecilia
slutligen hade en gång varit ingiven i Skänninge kloster, men
blivit uttagen därur och både gift och omgift — en dotter till
henne skulle en gång ta doket i Vadstena.
Men tankarna gingo vidare. Redan före den dag, då den
himmelska elden tändes i hennes hjärta, före Ulfs död, hade hon
drivits av sin lust att besöka de helgedomar, dit pilgrimer
brukade strömma samman för att samla förtjänster och få avdrag på
pinotiden i skärselden. Till S:t Olov i Nidaros hade hon vandrat,
på den gamla pilgrimsstigen genom Jämtland. Skara låg
närmare — det hade också blivit en helig ort, sedan biskop Brynjolf
Algotsson där fått sin viloplats. Birgitta kunde gott minnas, hur
man berättat om den helige mannens hädanfärd — hon hade
nästan varit fullväxt då. Det var han, som diktat officierna till
den heliga Elin av Skövde, till S:t Eskil och S:t Sigfrid och det
ryktbara officiet till Frälsarens törnekrona, som sjöngs första
gången, då taggen ur törnekronan, som Brynjolf fått av konungen
av Frankrike, mottogs i Lödöse:
Dies est letitie
Dies gloriosa,
Qua datur Vestgotie
Spina pretiosa.
Nu en glad och ärorik
högtidsdag upprunnit.
Herrens törne, dyr relik,
Västergötland vunnit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
