Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Yngve Brilioth: Birgittas århundrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
penningehandel med påven hade blivit till hans olycka och framkallat
bannlysningen — Birgitta hade väl svårt att tro, att den helige fadern
i Avignon använt detta vapen endast därför, att Magnus inte
kunde betala sin skuld. Vanbördiga hade han upphöjt, hans egen
äldste son hade lyft sin hand emot honom, men snart, alltför
snart hade Erik Magnussons liv ändats. Det rike, som anförtrotts
honom, hade konung Magnus icke kunnat bevara. Det fagra
Skåne, som en gång rättmätigt förvärvats, var åter i den danska
konungens, Valdemar Atterdags våld — den glupska vargen hade
slukat, vad som icke tillkommit honom. Magnus hade låtit sig
förledas av fårakläderna, litat på hans fagra ord och icke anat
hans hjärtas illistiga uppsåt.
Ingen människa hade så grymt svikit hennes förväntningar som
Magnus Eriksson. Därför hade den kärlek, hon en gång hyst
till honom, förbytts i hat — själv ville hon kanske icke erkänna
det, själv förstod hon icke, att det var hennes fränders åsikter
och hennes eget adliga självmedvetande, som satte sin prägel
också på hennes syner: hade hon icke sett konungen stå inför
rättfärdighetens domstol och dömas skyldig, därför att han
lyssnat mer till själafiendens råd än till Guds vänners föreskrifter,
därför att han ställt de rika gåvor, med vilka han utrustats, i
orättfärdighetens tjänst? Hon hade sett och hört hur han blivit
given i fiendens hand, också hans ivriga fromhetsövningar hade
blivit honom till fördärv. Hon hade hört fiendens ord: »Jag
eggade honom till att länge läsa många böner och psalmer utan
uppmärksamhet och hjärtats gudaktighet, på det att han ej skulle
höra några käromål, och för att han, onyttigt framsläpande sin tid,
ej skulle skipa rätt åt dem, som ledo orätt.» Och Guds rättvisa
hade talat de fruktansvärda orden: »Jag skall minska hos honom
förstånd och insikt i vad han har att göra, på det att han må synas
mera lik en narr och gycklare i ord och gärningar än en
förståndig människa.» Och hur hade inte de orden gått i uppfyllelse!
Det var med Birgittas råd och samtycke, som hennes vänner
och bröder sällat sig till dem, som gjort uppror mot den avfallne
konungen. Var det inte att gå Guds ärenden, då de utförde hans
dom? Men inte hade det gått, som hon hoppats. Det blev inte en
yngling av svensk stam, inte någon av hennes egna ättlingar, som
hon kanske drömt om, som smyckades med folkungarnas krona,
utan »rävens», den mecklenburgske hertigens, son. Därför hade
det gått i Sveriges rike, som när räven slipper in i gåshuset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
