- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1947. Trettonhundratalet /
110

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilhelm Holmqvist: Den stora döden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Wilhelm Holmqvist

med en nästan oförklarlig tystnad. Man tycker exempelvis att
digerdöden, om något, borde ha satt fart på pennorna. Men nej.
Det finns knappt en enda samtidig uppgift, som är av något
större värde, och ingen skildrar olyckans orsaker och verkningar.
Man får en känsla av, att den tidens människor betraktade
sjukdom och död på ett helt annat sätt än vi. För dem var dessa
företeelser något hemvant, som man utan alltför stor veklagan
nödgades räkna med, och därpå spilldes inga ord. Ännu mindre
tycks man av egen kraft ha bemödat sig att effektivt möta det
onda. Till denna fatalistiska inställning bidrog också den allt
överskyggande kyrkan, vars terapi just icke var av denna världen.

Rent generellt uttryckt blev det sålunda lagen om tillgång och
efterfrågan, som kom att avgöra läkekonstens ställning i Sverige
under medeltiden. Den var sannerligen inte lysande. Antalet
läkare, skriftligt belagda, som här utövat någon verksamhet, kan
sålunda gott och väl räknas på ena handens fingrar. En läkare
vid namn Johannes lär ha varit verksam i Visby under
1300-talets förra hälft, och konung Magnus Eriksson hade en livläkare,
som hette Lars Johansson. Nästa namn möter först under senare
hälften av 1400-talet, då en doktor Karl var konung Hans
livläkare. Något bättre beställt med rekryteringen till läkareyrket
blev det väl först under Gustav Vasas och hans söners tid, men
det är likväl rätt betecknande, att Gustav Vasa själv på sitt sista
läger åtminstone till en början fick nöja sig med den vård, som
apotekaren Lukas, kyrkoherden vid Storkyrkan, magister
Johannes, och konungens barberare, mäster Jacob, kunde lämna.

Nu får vi nog inte av ovanstående utan vidare sluta, att de
tidigare nämnda läkarna varit de enda i Sverige under
medeltiden. Säkerligen har det funnits betydligt flera, vilket antydes
även vid en jämförelse med de talrika uppgifterna om läkare
och läkekonst i den isländska litteraturen. Och till denna okända
Hock av, som vi få antaga, riktiga läkare kommer så den långa
raden av alla dem, som mer eller mindre legitimt fuskade i
yrket. »Kloka gubbar» och dito »gummor» fanns det gott om,
likaså kvacksalvare och charlataner, vilka tjänade grova pengar
på sin egen och andras okunnighet. Och fullt legitimt var
bar-berarens utövande av läkarekallet. Vid slutet av 1400-talet var
sex barberare eller bårdskärare i Stockholm sammanslutna till
ett skrå, men yrket hade gamla traditioner och var säkerligen
representerat på åtskilliga mera befolkade orter i Sverige.

110

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 22:01:41 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1947/0112.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free