Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andreas Lindblom: Ur 1300-talets bildvärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andreas Lindblom
från Petrarca, Boccacio och Walther von Rheinau på 1300-talet
till Levertin och Karlfeldt. Jungfru Maria, säger Walther, »bar
städse sitt huvud något lite nedböjt som det anstår en blygsam
jungfru, vilken inte bör hålla halsen för rak. Hennes
uppträdande, hennes gång och kroppsställning voro tuktiga, ödmjuka
och höviska.» Hon utmärktes i högsta grad av gratia, vilket ord,
såsom Yrjö Hirn framhållit, i latinet typiskt nog betyder både
behag och gudomlig nåd. Vår egen senmedeltida poesi har i
bearbetningen av Schacktavels Lek — en omfångsrik lärodikt,
byggd på karakterisering av schackspelets olika pjäser, vilken
bevarats i en handskrift från Askeby nunnekloster i
Östergötland — formulerat kvinnoidealet. Att detta ansågs både
allmänmänskligt och tidlöst förstår man av att dikten själv uppger sig
vara författad i Babylon år 4634 efter världens skapelse av
filosofen Xerxes. På tal om drottningen i spelet framhåller
skalden bland annat:
En fru pryder allvar i sed och skick
och blygsamhet hennes ögons blick. . .
Ty den som är hövisk i själ och sinne
bär blyghetens eldsflamma över sitt änne.
Av kroppens samlade däjlighet
skönast skiner dock Blygsamhet.
En kvinnotyp, mindre förandligad men istället barnslig nästan
till enfald, träder oss till mötes i den sirligt slanka, övernaturligt
högresta madonnan från Hedesunda. En ung borgarhustru sådan
som hon på Birgittas tid kunde möta oss på Stockholms gator.
Den svagt S-formiga hållningen, liksom vecksvallet som
bölje-likt bryter sig mot marken för tanken till drottning Blankas
gestalt, sådan vi kan se henne på den ovan återgivna sigillbilden.
Men inget subtilt förandligat som hos den lite äldre systern i
Över-Selö finns i Hedesundaansiktet. Skillnaden dem emellan
är samma som mellan Marianne och Gretchen, mellan franskt
och tyskt; vi kan heller inte för närvarande avgöra om
Hede-sundamadonnan är av svensk eller lybecksk härkomst.
Höggotikens kvinnoideal är ganska entydigt, utanför det
himmelskt jungfruliga vågar sig tidens konstnärer bara i sällsynta
undantag, exempelvis vid framställningen av Yttersta domen eller
i liknelsen om de visa och fåvitska jungfrurna, där det mondänt
syndfulla kommer fram på välgörande vis. Mot bakgrunden härav
148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
