Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Waldén: Industrins födelsebygd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bertil Waldén
när, som kan tänkas komma på den idén att planera en
rundresa till den svenska industrins födelsebygder, det vill med andra
ord säga till lokalerna för 1300-talets bergshantering.
Att Dalarna med Falu frejdade gruva räknas dit, är ju
självskrivet, likaså att Örebro och Västerås är väl valda
utgångspunkter för exkursioner exempelvis till gruvfälten i Noratrakten
respektive Norberg. Men vad menas med »Stålberget»? Namnet har
ansetts åsyfta Norbergs »järnberg», men en av våra kunnigaste
bergshistoriker, framlidne bruksdisponenten Carl Sahlin, var av
den bestämda uppfattningen, att »något annat svårligen kan
avses» än Stålberget i Närke, gruvdistriktet kring sjön Åmmelången
vid Åmmeberg nära Askersund.
En rundresebiljett Västerås—Falun—Örebro—Askersund är
alltså vad som behövs, om någon till äventyrs skulle känna sig
hågad att med ledning av »Itinéraire de Bruges» efterforska
1300-talets Bergslagen å ort och ställe. Visst är biljetten värd sitt
pris: en rundtur genom de gamla bergslagsbygderna kan ge den
kulturhistoriskt intresserade rikt utbyte. Men 1300-talet skall han
dessvärre söka förgäves! Det medeltida bergsbruket är ett
»kulturlager», som i nio fall av tio måste grävas fram ur arkivens
gömmor. I terrängen är det utplånat eller dolt av ett halvt
årtusendes intensiva bergshantering, vars minnesmärken —
ödegruvor, lämningar efter hyttor och hamrar etc. — numera är
tillfyllest mossbelupet patinerade att verka vördnadsbjudande
»urgamla» — men medeltida är de sällan.
Här och var kan man dock — om man har gott om tid, om
man haft turen få en skicklig vägvisare och om man inte skyr
besvärligheterna i en ofta oländig terräng — råka in på ett sedan
länge övergivet gruvfält, som i verkligheten kanske minst av allt
liknar en schweizerost men som onekligen skulle göra det på en
karta. Inom en area av några få tunnland kan man träffa på
tjogtals små vattenfyllda gruvhål med dagöppningar varierande
mellan ett ordinärt badkar och en simhallsbassäng; djupet kan
växla mellan ett par meter och något tiotal. Det är ju inte något
vidare storslaget, detta, inga sevärdheter i stil med de romantiska
storgruvornas hiskliga schakt och orter, med tillmakningsbålens,
krutets och i sinom tid dynamitens hjälp nedsprängda djupt i
bergens innandömen. De är kanske inte ens medeltida, dessa
småplottriga gruvfält, som man kan bese till exempel i Lerbäcks
bergslag, det forna Östra berget, eller på Norbergsfältet. Men till
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
