Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Waldén: Industrins födelsebygd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Industrins födelsebygd
Anglicus’ encyklopediska verk från förra hälften av 1200-talet
överträffade Sverige i fråga om metallproduktion »många andra
länder». Det har antagits, att från tyska bergverk —
företrädesvis inom Harzdistriktet — införskrivna fackmän tidigast
tillämpade de tekniska procedurerna i samband med malmbrytning
medelst eldsättning, »tillmakning», och utvinnande av metall
genom malmens smältning i blästerugnar. Detta var den nya och
med tiden» stora» industrin. Jämsides med denna kvarlevde dock
den gamla och »lilla» med malmfångst i sjöar och myrar samt
smältning i primitiva, öppna härdar. Nymodigheterna vann
insteg mot slutet av 1100-talet och fick sin utbredning under
1200-talet. Under loppet av 1300-talet synes de första masugnarna för
tackjärnsframställning ha kommit i bruk.
Att med statistik och siffror belysa den nationalekonomiska
betydelsen av bergshanteringens konjunkturer under medeltiden
är en vansklig uppgift. Vi vet, att järn och koppar år 1368 utgjorde
cirka 37 procent av den totala exporten från Stockholm till
Lübeck, men det är ovisst om denna siffra kan anses normal för
något större tidsavsnitt. I övrigt får vi låta oss nöja med indicier.
Dessa ger oförtydbart vid handen, att 1300-talets bergshantering
var en lukrativ näringsgren, som erbjöd förmånliga
investeringsobjekt för såväl den statliga som den enskilda företagsamheten.
Bergsbruk var vid denna tid inte enbart ett allmogens
näringsfång: kungar, biskopar, riddare, hanseatiska köpmän och annat
kapitalstarkt folk höll sig framme och drog vinst av de i allt större
utsträckning exploaterade fyndigheterna. Bland intressenterna
märks också en driftig lagmansänka, Birgitta Birgersdotter,
sedermera känd som den heliga Birgitta, vilken mellan sina
uppenbarelser nog ägnade tillbörlig omsorg åt sina ägandes hyttor vid
Östra berget i Närke. Bergsregalet, kronans äganderätt till rikets
malmberg, kodifierades visserligen först av Gustav Vasa, men
tendensen att regalisera naturtillgångar — socialisera skulle det
heta nu — var ju uppenbar redan under medeltiden; enligt den
tyska statsrätt, som läraktigt inhämtades särskilt av folkungarna,
var alla de skatter, som låg djupare i jorden än plogen nådde,
monarkens tillhörighet. Skatteintäkterna i form av »avrad»
(arrende) eller tionde å malmen utgjorde en av kronans viktigaste
inkomstkällor. Först senare blev själva järnet skatteobjekt. Och
den påpasslighet, med vilken biskopar och kloster, frälseätter
och »garpar» (egentligen: skrävlare, ett öknamn på de tyska »gäs-
14. STF 47.
189
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
