Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Lundberg: Borgbygge på 1300-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Lundberg:
BORGBYGGE PÅ 1300-TALET
I konung Albrekts oroliga tid fick adeln brått att bygga sig
borgar. Tidigare var det framför allt kungen som byggde fästen
och jämte honom de allra främsta stormännen. Men under
1300-talets senare del blev förhållandena i landet sådana att varje
herreman måste tänka på att kunna försvara sin gård. Ännu på
Magnus Erikssons tid tycks det ha varit det vanliga att
ädlingarnas gårdar låg kvar på den plats, dit storbondgården förlagts i
urminnes, förhistorisk tid. En timrad gård med låga, gråa
ryggåshus, täckta av grönskande grästorv eller norrut av kluvna stockar
och belägen litet högt i ägornas mitt — så har herremännens
bebyggelse då med säkerhet tett sig.
Ett visst mått av försvarbarhet kunde väl åstadkommas på en
sådan gård men för tidens oroliga kynne och mot dess
anfallsvapen kunde detta långt ifrån anses tillfyllest. Ville man nå
trygghet fick man tillgripa andra medel än att förstärka den gamla
gården. Förebilder gavs av de större stenbvggda borgar som nu
restes, framför allt av konung Albrekts tyska borghövitsmän och
av Bo Jonsson Grip m. fi. svenska stormän, vilka mer eller mindre
självständigt rådde i sina län. Stegeholm vid Västervik ger oss
kanske det mest instruktiva exemplet, Raseborg i Finland det
ståtligaste.
Herremannen i gemen tog för eget bruk framför allt fasta på
dessa borgars läge — på en holme eller på sådan plats att man
utan alltför mycken möda kunde sluta kring platsen med
vallgravar. Detta innebar nära nog alltid att man fick överge den gamla
gårdsplatsen samt dra sig ut i sumpmark eller till avlägsna uddar
eller holmar. Dit flyttade man sina timmerhus och där byggde
man nya sådana. Det hörde också till att man byggde sig ett
stenhus, ett enda. Men det tycks inte ha fallit någon in att man på
allvar kunde bo i sådana kalla och ogästvänliga byggnader.
Folkvisor talar ej sällan om hur jungfrun som skulle föda sitt barn
196
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
