- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1947. Trettonhundratalet /
200

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgitta Ahlberg: Från Arnö till Finsta

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Birgitta Ahlberg

kyrkorna då för tiden byggdes av förgängligt trä. Här är
verkligen värt att stanna, då man är ute för att söka de spår från
hennes tid, som hennes uppländska hembygd ännu kan gömma.

Visserligen stå sex grönskande spenatlådor insatta på golvet,
och en cykels kattöga lyser ilsket rött bredvid en undanställd
sparkstötting. Men inte kan man missunna trädgårdsmästaren
att nyttja det präktiga källarutrymmet! Om inte detta sköna
smycke kunnat träda i den praktiska nyttans tjänst stode det
väl heller inte orört sedan sexhundra år. Många skiften ha gått
fram över den gröna ön, och de ha inte lämnat mycket kvar från
fordom. Några svarta källarvalv under arrendatorsbostaden —
»bra för potatis», säger husmodern belåtet — är utom pelarsalen
det enda som påminner om den medeltid jag är ute för att söka.

Men i andanom kan man se mycket, som inte är uppenbart
för blotta ögat, och medan jag står i salens dörr suddas både
spenatlådor och moderna fordon ut, och framför mig ligger en
borgstuga från 1300-talet. Valven brinna röda i fackelsken och
tjärsvarta rökslingor dra sakta ut genom vindögonen ovan
huvudena på ärkebiskopens svenner, som sitta i ölbänk längs
väggarna, väckande deras eko med vapenklang och bullrande skratt
och inte just så fromma visor. Det finns allt skäl att förmoda att
ölet flödar rikligt, men det kan också behövas, eftersom maten
är antingen spicken eller salt eller konserverad på annat sätt;
gårdsfogden har länge och väl fyllt visthusbodarna i väntan på
den stund då hans ärkebiskoplige husbonde skall komma att
uppbära sina intäkter i form av reda mynt och ätande varor.
Och sammalunda är det i våningen ovanpå, även om varornas
kvalitet där är något annorlunda och ölet ännu mustigare. Med
ledning av de matsedlar som tillämpades vid Linköpings
biskopshov tvåhundra år senare — på Hans Brasks tid — kan man väl
tänka sig en kvällsvard av svinrygg, inbakat villebråd, höns- och
lammstek, klenäter och slutligen gammal ost och frukt, vilket
senare under vissa årstider kunde betyda russin och mandel.
Starka kryddor behövdes, ty ofta kunde maten få gömmas
längre än nyttigt var, men så ogudaktig var man ju inte att man
fördenskull skrädde gudslånet.

Hur det annars såg ut innan och utan det stenhus, som den
värdige herren Olof Björnsson, den vise kallad, byggde på Arnö
någon gång mellan 1315, då han invigdes, och 1332, då han
slutade sina dagar — det kan ingen nu levande veta. Kanske

200

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:22:56 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1947/0202.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free