Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgitta Ahlberg: Från Arnö till Finsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Birgitta Ahlberg
lands, och hon har synbarligen inte sparat några kostnader, då
hon haft att sörja för sitt timliga och eviga väl. Några spår av ett
fromt och ödmjukt sinnelag kan inte utläsas ur hennes
dispositioner i Västeråker, men väl spåras där en klokhet och kraft,
som också bör ha förmärkts i hennes sätt att handskas med både
människor och jordagods. En utförlig inskrift ovanom gravnischen
förkunnar på latin att hon låtit bygga kyrkan och skänkt jord
till både präst och klockare för att de varje vecka skulle hålla
mässa för hennes själ, och »den vördnadsvärde fadern, herr
Olof Björnsson i Forssa, ärkebiskop i Uppsala, har bekräftat
detta». Under graven står dessutom: »Jag Ramborg till Vik, som
är här begraven, anropar alla rättänkandes ädelmod, att de icke
må tillåta någon borttaga den kopparhäll, som är lagd över mig.
Men om någon skulle plundra mig efter min död, vedergälle Gud
honom. Bedjen för mig.»
Skymtar här inte konturerna av en självmedveten, kanske
hård, men storvulen personlighet, som säkert kunde vara
»fattigmans ödeläggelse, Guds retelse och sin själs glömska», som
hennes fränka Birgitta Birgersdotter säger om en annan dam, i vars
högmod hon speglade sig själv? Men hon hade också liksom
Birgitta »knådats av sorgen». Två män hade hon följt till graven —
den senare, sörmlandslagmannen, hade fallit i strid vid
Nyköpings gästabud — och år 1323 hade hon mist två av sina barn,
vilkas gravsten nu sitter i trapphuset på Vik. Inte vet man heller
vad hon annars hade bakom sig: hennes iver att sörja för sin själ
kan ha haft en mörk och skrämmande bakgrund, som gjort
själavåndan större ju närmare döden hon kom. Det är kanske inte
bara självhävdelse, som talar ur inskrifterna — där skälver
kanske också en ångestton inför döden och domen?
En stor lättnad måste hon ha känt, då kyrkan stod färdig »med
mässkläder och altarkläde, kalk och korporale och alla böcker
till gudstjänsten» och ärkebiskop Olof kom för att viga den, »ty
av ord varder barn kristet och kyrka helig», säger
Upplandslagen. Några år senare gick hon till ro under sin kopparhäll, nära
till altarljusen och den heliga sången, men ännu ur graven lär
hon ha skrämt Gustav Vasa att lämna henne i fred, då han en
gång, sägs det, ville plundra henne; »låt gumman behålla sin
fäll», är det yttrande traditionen bevarar från hans mun, sedan
han läst hotelsen om Guds vedergällning.
Och nu — vila i frid, Ramborg Israelsdotter!
208
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
