Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgitta Ahlberg: Från Arnö till Finsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Arnö till Finsta
Förbi Dalby något ovåligt restaurerade kyrka, som i sitt inre
gömmer Dalbymästarens gripande triumfkrucifix — också ett
1300-talsminne — komma vi in i den vackra dalgång, som vid
Hammarskog mynnar i Ekoln. Ögontröst, mandelblom och
fetknopp slå in de finaste blå-vit-röda mönster i backarnas
granit-grå och gräsgröna varp, och mellan mjuka lövskogsbryn förtonar
fjärden i silverreflexer bortåt Sko och Alsike. En flock ungänder
lyfter plötsligt ur fjolårsvassarna, medan en brun kärrhök gör ett
svep in över viken, och skåningen utbrister spontant: »Om det
nu inte vore barrskog, utan bokskog på andra sidan vattnet, så
kunde jag nästan tro att jag stod vid Våmbsjön.»
Men nu är det inte Skåne, utan det hederliga gamla Uppland,
som vi dra fram igenom, och det är gott nog — sannerligen gott
nog! Desto mer som vi snart hamna mitt i dess hjärtpunkt:
Uppsala.
Orgeln spelar. Skyhöga pelare stiga mot höjden. Det väldiga
fönstret över södra portalen gnistrar i sol, men skuggorna ruva
i valven. Bakom högaltaret glimmar helgonskrinet, som gömmer
relikerna av »sankt Erik, konung och martyr». Och i Finstakoret,
fordom helgat sankt Nikolaus, ligger en krans vid Birger
Peterssons och hans makas gravsten, nedlagd till 550-årsminnet av
Upplandslagens stadfästelse. »Till minnet av de män som skrevo
Upplands lag» står det på ett av banden och på ett annat: »Land
skall med lag byggas och icke med våldsverk.»
Här är ett heligt rum, och här bor visserligen Gud.
Men här bo också människor, som från alla sina villande vägar
kommit hit för att stanna för alltid i pelarskogens svala ro. Vilken
väldig församling alltifrån ärkebiskop Folke, som år 1273
flyttade hit från Gamla Uppsala med sankt Eriks skrin, till Nathan
Söderblom, som ligger bredvid Laurentius Petri under korgolvet,
alltid med friska blommor på stenen! Här blir synvinkeln en
annan än då vi till vardags gå i våra små skrymmande bestyr,
som alla synas så oändligt viktiga, och de många och långa seklen
bli underligt korta och få. Framme i koromgången ha seklen
redan rullat undan, det ena efter det andra, och jag fattar knappast
längre att mer än sexhundra år förgått sedan herr Birger,
Upplands lagman, med barn och fränder följde sin maka till graven
i sankt Nikolai kor. Ännu kan man ju steg för steg följa den
högtidliga processionens väg genom tvärskepp och koromgång, där
209
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
