Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgitta Ahlberg: Från Arnö till Finsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Birgitta Ahlberg
finner sig väl med sitt friska, verksamma liv som Ulf
Gudmars-sons maka. Men som en underström går alltid i hennes själ en
halvt omedveten oro, en maning, som långsamt driver henne
fram mot ett mål som hon icke ser, men som en dag skall skapa
om henne till en levande låga. —
Men det är tid att lämna domkyrkan och tänka på annat.
Utanför på kyrkogården ser det ännu nästan ut som på
1300-talet, då kyrkan stod under byggnad, ty ställningar och
redskapsskjul vänta på nästa stora restaurering. Men det är också den
enda synliga påminnelsen. Domtrapptornet, som tillhörde
befästningarna kring domkyrkan, är till oigenkännlighet inbakat i
senare tillsatser, och om mäster Andreas And i dag tog sig en
promenad på Fyristorg nedanför, skulle han stirra ytterligt
oförstående på Gillets pretentiösa hotellfasad, som nu reser sig där
helgeandshuset, hans egen fromma stiftelse, en gång stod. Sankt
Eriks gränd gömmer visserligen i namnet och pumpen minnen,
som han kände till, men Kvarnholmen, som han i sitt testamente
kallade »min ö i Uppsala med alla byggnader och vattenverk»,
är landfast och belamrad med hus, och på åstränderna ligger ett
samhälle som på intet sätt påminner om den lilla timmerbyggda
köpstad, som på den tiden ännu i mannaminne kallats Östra
Aros. Finns det då ingenting, som mäster Andreas kunde ha känt
igen i Uppsala?
Jo, och det är till och med ganska väsentliga ting: domkyrkans
nordsida med den sköna sankt Olofsportalen och Kvarnfallets
brus i ån. Kanske också något i röster och hållning hos de
passerande studenterna skulle kunna påminna honom om de djäknar
han genom sitt testamente gav kost och logi på Kvarnholmen.
Symboliskt talat äro ju studenterna deras ättlingar i rakt
nedstigande led, så visst som domkyrkoskolan med tiden växte till
universitetet.
Vägen ringlar och buktar på moränvallarna från Vaksala till
Danmark och kringgår precis de forna sjöbottnar, som nu äro
lerig men bördig åker och äng, så nog syns det att den är gammal
och ärevördig. Jag föreställer mig att det var just här som Birger
Petersson och hans vän Mats Kettilmundsson färdades en julidag
år 1319, då de skulle möta frälse och allmoge från allt Sveriges
land för kungaval på Mora äng. Det vill säga, om val var det
knappast fråga, ty saken var i stort sett avgjord: treårspysen
212
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
