- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1947. Trettonhundratalet /
215

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgitta Ahlberg: Från Arnö till Finsta

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Arnö till Finsta

ord — om Erikskrönikan återger dem rätt — ha låtit fruktansvärt
ironiska: »Vi kunna nu ej längre umbära en konung; därför
vilja vi välja oss en konung, att riket må i honom ha ett stöd och
att Gud snart må lösa oss ur vårt trångmål och att vi må leva i
god endräkt.» Fick så det vackra talet sin rätta bakgrund av
riddarnas »storflockar» av väpnat folk, så kan man lätt tänka
sig att hyllningsropen inte voro alldeles enhälliga.

Men allt gick riktigt till enligt konungabalken i den lag, som
Birger Petersson varit med om att sammanfoga, och Magnus
hyllades på Mora sten, stödd av herr Mats eller sittande på hans
arm — en talande symbol för stormännens feodala önskedröm,
som han vid vuxna år förgäves sökte kväva. Fyrtiofyra år
därefter fick folkungasagan en lika uttrycksfull slutvinjett: Albrekt
av Mecklenburg hyllades på samma sten, fortfarande av
stormännen.

Nu äro de alla borta för längesen, och stenen är också
försvunnen: det sägs att Kristian I av Danmark, som 1457 tog
Sverige från Karl Knutsson, lät föra bort och förstöra den för att
ingen svensk konung mer skulle kunna väljas. Stenarna i det
vita huset äro bara att förlikna vid ett slags visitkort, som
kungarna lämnat efter sig, men Erik av Pommerns och Karl Knutssons
namn äro de enda som kunna läsas.

Allt är solig och idisslande frid på Mora äng, när vi fortsätta
vägen fram i akt och mening att förbi Skepptuna och Rimbo ta
oss öster ut till Birger Peterssons forna sätesgård, Finsta.
Nedanför i dalen går den smala ån, som är sista minnet av
vikingaskeppens led mellan Uppsala och havet, och man ser ganska väl var
de forna sjöstränderna svallade på den tid, då gäddor och
abborrar hade sin gång där lärkorna nu söka sina bon mellan
plogfårorna. I skogskanten vid de forna stränderna ringla vägarna
förbi de små tornlösa kyrkorna i Lagga, Östuna, Vidbo och
Husby-Långhundra, och de oändligt trevna byarna lysa som
smultronställen mellan lummiga träd och vajande björkhagar. Det är ett
uppländskt landskap, stilla och allvarligt, och det är kanske inte
så ofta man kan kalla det snarfagert; det utlämnar inte sin
skönhet till den som ytligt rusar förbi på vägarna, ty den är av en
djupare och mera svårfångad art, men det lönar sig gå på djupet
och lära känna den. Uppland är ingen filmstjärna bland svenska
landskap, men dess enkla, karaktärsfulla skönhet hör till dem
som man älskar och med glädje känner igen.

215

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:22:56 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1947/0217.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free