- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1947. Trettonhundratalet /
219

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgitta Ahlberg: Från Arnö till Finsta

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Arnö till Finsta

Jag tänker mig att hon sysslade med både dockor och djur,
kanske också med småsyskonen, ty den moderlighet, som till
sist omfattade hela mänskligheten med risande och lisande
kärlek, måste tidigt ha vällt upp i hennes hjärta.

Sund och stark och vetgirig har hon strövat ute i markerna,
men hon har också blivit förtrogen med slända, bok och alla
hemmets sysslor. Hon visste hur räven söker plats för sin lya och
hur älgen stegrar sig mot sin fiende, men också hur ölet jäser och
degen knådas, och kanske stannade hon redan som barn i
andakt inför skapelsens under: »När liimlatunglen, träd och örter
äro så fagra, hur mycket skönare och ljuvligare måste då icke
skaparen av allt detta vara!» Reflexionens senare led hör också
dit, såsom jordens skönhet och ljuvlighet aldrig kunde bli
självändamål för en medeltidsmänniska. Det gick förresten alltid ett
källsprång av allvar genom livet på Finsta, som höll det friskt
och rent — ett allvar, som närdes av djup fromhet, men också av
legender och mirakler som öppnade sin underbara värld inför
barnets betagna och lysande blick. Vill man rätt nå in i hennes
barndomsvärld, kan man inte gå förbi legenderna, denna
mystiska förening av saga och biografi och uppbyggelseskrift, som
lyser av martyrers blod och helgongloriors strålglans.

Två platser finns det vid Finsta, där minnet dock har fäste:
grottan i stenkumlet i parken, dit svenska katoliker vallfärda än
i dag, och Skederids kyrka, där hon åhörde den
passionspredikan, som har satt spår i Birgittalegenden. Grottan kallades
Birgittas bönkapell redan då Erik Dahlberg ritade Suecia antiqua,
och traditionen kan ju ha rätt: hon vore i så fall inte det enda
känsliga och tänkande barn, som sökt sig ett gömställe för att få
vara i fred med sina tankar. Kyrkan bär numera närmast
1400-talets prägel och är innerligt vacker, men det vill till för att man
skall kunna i tankarna skala bort så mycket, att där bara återstår
en skum liten 1300-talskyrka med trätak och jordgolv, rustika
gråstensväggar och två smala, lysande fönster ovanom altaret.
Dopfunten stod längst bak med sitt ljus, som jämte altarets båda
»framljus» förgäves kämpade mot dunklet uppe under taket,
mellan långhus och kor stod triumfkrucifixet på sin tvärbjälke
och genom den tegelvälvda porten i söder — nu igenmurad —
steg Birger Petersson med familj in, ödmjukt hälsad av
menigheten. I detta kyrkorum stod lilla Birgitta, tio år gammal, och
hörde en passionspredikan, som riste hennes veka, känsliga själ

219

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 22:01:41 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1947/0221.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free