- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1947. Trettonhundratalet /
223

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgitta Ahlberg: Från Arnö till Finsta

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Arnö till Finsta

än gå i brudstol, säger legenden, och det kan inte förvåna: hon
var ju bara fjorton år, och Ulfs robusta, okomplicerade natur
hade hon ännu ingen möjlighet att förstå, än mindre förändra.
Men faderns allsmäktiga vilja skulle ske, och hon var för ung
och vek att hävda sin egen. Barnets dröm om att få tjäna Gud
allena gick in i livets stora smältdegel, men den förintades inte,
och som ett monument över den står nu den sköna klosterkyrkan
i Vadstena med helgonskrinet under valven.

När jag senast såg Finsta, var det höst. Brittsommarens klara,
gyllene solsken föll in under de stora träden och glänste på
markens gula och bruna löv, och stammarnas led öppnade sig
oförlikneligt vackert mot de ljusa fälten. Uppe i hagen singlade
björklöven som guldslantar ned över det klargröna gräset,
tornets nypon glödde som blodsdroppar, sjön glimmade under
skogsåsen, och över det höstliga blå gled en sky, vit som en ängels
vinge. Bakom träden omkring stationen anade man den stengrå
kyrkan. Här var intet av de vårliga lövängarnas veka behag,
intet av de vida slätternas monumentalitet, men landskapet var
på ett egendomligt sätt djupt och väsentligt, liksom hon var det,
som en gång levde här. Jag tänkte på ärkebiskop Olof, konung
Magnus och de andra, som jag mött på uppländska vägar: de
hade alla varit som vikande skuggor, och ingen hade jag kunnat
komma in på livet — ingen utom den lilla flickan på Finsta, den
enda i sin krets, som hänsynslöst vittnat om sig själv och sin
kamp och sin längtan, såsom man gör det inför Guds anlete.
Men att möta henne är mycket värt, liksom det alltid är värt att
möta en levande människa — även om hon är död. Hur många
gå inte i detta livet mycket mera döda än hon, som dog nere i
Rom för femhundrasjuttiofyra år sedan! Hon, vars väsen var
stränghet och ömhet, kamp och ro, stora linjer — och glöd.

223

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 22:01:41 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1947/0225.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free