Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Yngve Norrvi: Segelflygning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Segelflygning
Det hela bygger på luftens strömningar. Likaväl som luften strömmar
horisontellt (vind) så strömmar den vertikalt (uppvindar och
fallvindar). Det är de uppåtriktade luftströmmarna — uppvindarna — som
segelflygaren utnyttjar.
Segelflygplanen är mycket lätta och aerodynamiskt väl konstruerade
och byggda. Det vill säga att planens glidförmåga är mycket god och
deras sjunkhastighet nedbringad till ett minimum. Den mest
högvärdiga typen av segelflygplan som för närvarande finns i Sverige — Weihe
— har ett glidtal på 1:29 (det vill säga planet glider i stillastående luft
29 gånger utgångshöjden) och en sjunkhastighet som vid »ekonomisk»
flygning endast är något mer än y2 meter per sekund. Detta plan mäter
18 meter mellan vingspetsarna och väger cirka 240 kg.
För att kunna flyga enligt principen »tyngre än luften» fordras att
man bringar luften att strömma kring ett bärplan — en vinge — vars
profil är så utformad att luftströmmen på översidan bi’dar ett
undertryck och på undersidan ett övertryck, vilket resulterar i lyftkraft. På
ett motorplan åstadkommes den för luftströmningen erforderliga
hastigheten medelst propellern som drar flygplanet framåt. På ett flygplan
utan motor är det tyngdkraften som sköter denna uppgift. Det vill med
andra ord säga, att ett segelflygplan hela tiden flyger i »utförsbacke».
Detta betyder vidare att om inga andra krafter i luften finns
tillgängliga, så kommer segelflygplanet hela tiden under sin flykt att närma sig
marken. Det vill säga att vad som åstadkommits från det att planet
släppts någonstans ovanför marken — dit det bogserats på ett eller
annat sätt — är ren glidflykt.
Om inga vertikala luftströmmar funnes skulle man således med
motorlösa plan aldrig kunna utföra annat än glidflygningar, som
visserligen teoretiskt skulle kunna göras mycket långa, men som dock alltid
skulle innebära ett successivt närmande mot marken.
Nu befinner sig emellertid luften ytterst sällan i stillhet, och de
vertikala strömningarna, framförallt under den varma årstiden, är mycket
vanliga. Man skiljer mellan mekaniska och termiska uppvindar. Den
mest typiska mekaniska uppvinden är »hangvinden» (från tyska Hang
= sluttning) som helt enkelt åstadkommes därigenom att en
horisontellt strömmande luftmassa pressas uppåt av ett terränghinder, en kulle,
ett berg etc. På framsidan av detta terränghinder får luftströmmen en
snett uppåtriktad rörelse, och denna kan i många fall vara så stark att
den »bär» ett segelflygplan. Det vill säga: uppåtströmningen av luften
är så stark att den motverkar planets normala sjunkhastighet. Om
planet normalt sjunker med låt oss säga 1 meter per sekund och den
uppåtriktade luftströmmen, i vilken planet befinner sig, har en hastighet
uppåt av 1 meter per sekund, så betyder ju detta att planet kommer
att flyga horisontellt, trots att det i förhållande till luften flyger i
»utförsbacke». Det kan nämnas att uthållighetsrekordet i segelflygning på
hang lyder på nära 56 timmar. Det svenska uthållighetsrekordet, 21
timmar och 46 minuter, sattes vid flygning över Ållebergs västsluttning
(»västhanget») år 1945.
Av de termiska uppvindarna är instrålningstermiken den vanligaste.
303
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
