Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olof Thaning: Tretton mårkor. Höstpaddling i Rogenområdet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Henning och Olle — det var tandläkaren och jag det — tar
den gröna kanoten och så får ni ta all packning ni får rum med.
Vi tar Eva i vår kanot. Gunnar organiserade. Han hade bråttom
att komma iväg. Vi skulle framdeles finna att detta var en av
hans dåliga sidor, kanske den sämsta, som notoriskt stack upp så
snart han såg oss njuta vår siesta runt lägerelden efter de rikliga
mål vi stoppade i oss under rasterna.
Jag satt akterpaddel, eftersom jag hade större vana vid
kanadensare än tandläkaren, som aldrig suttit i en sådan förut. Min
erfarenhet inskränkte sig till en halvtimme som förpaddel för två
år sedan. Så det är klart att jag var rädd. Eller åtminstone en
smula misstänksam, ty en kanot är onekligen litet känsligare som
redskap än en roddbåt. Det märkte jag med detsamma jag steg
ombord. Ty man stiger inte ombord i en kanot, utan man böjer
sig ner och fattar tag med en hand om vardera relingen, och
medan kroppstyngden så balanserar på händerna, låter man benen
slinka in under tvärträt. Så lärde mig livet självt, vått och
skoningslöst. Men sedan gick det märkvärdigt fort att komma
överens med kanoten. Paddlingen, som jag fruktat skulle vara
ansträngande, visade sig vara behagligt lättsam, ocli efter den första
kvartens slingringar och ideliga paddelbyten kom jag snart
underfund med hur lätt det gick att styra. Genom en enkel liten
skruvning på paddeln och en mjuk, utåtriktad knyck kunde kursen
hållas spikrak. Det var bara knäna som inte riktigt kunde vänja
sig vid den hårda bordläggningen, men det blev ju bättre, när jag
fått fram en tröja att stoppa under dem. Nästa gång jag gör en
kanotfärd, skall jag skaffa mig ett par knäskydd, sådana där som
fotbollsspelare använder. De är lämpliga för ändamålet, det vet jag
för jag gav min hustru ett par sådana i julklapp häromåret, och
hon använder dem med tillfredsställelse var gång hon bonar golv.
Regnet började sakta av när vi kom ut på sjön, och vi kunde
ana Slagufjällets mjuka konturer ovanför de spetsiga
pelargra-narna och de förvridna torrakorna. Vi paddlade tätt under
stranden och såg med stora ögon på de väldiga stenblock som
täckte marken. Hela dalbottnen ända upp mot trädgränsen var
ett storblockigt moras, högst ogästvänligt för vandrare, och vi
skulle finna att detta var regeln utefter hela vår färdväg genom
Grötsjön, Våndsjön, Bredåsjön och Rogen, i småsjöområdet norr
om Rogen och längs hela Röas dalstråk ner mot Fæmund. Här
var vattnet den enda möjliga framkomstvägen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
