- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1947. Trettonhundratalet /
318

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olof Thaning: Tretton mårkor. Höstpaddling i Rogenområdet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Olof Thaning

här och småpratar och berättar muntra historier. Tandläkaren,
som är gammal ungkarl, har ett stort förråd.

Det är märkligt att iaktta hur en primitiv miljö påverkar ett i
vanliga fall högst städat och konventionellt sällskap.
Umgängesformerna förenklas, konversationen blir episk, sällan
analyserande och man faller snart in i en jargong som mindre väl
lämpar sig för trycket. Det är en rätt affekterad attityd som kanske
beror på en omedveten önskan om fullständig avkoppling från
allt vardagslivets tankearbete. Den jargong som lanseras i början
av färden hänger med i fortsättningen, och poängen i en rolig
historia blir lätt ett populärt standarduttryck, mottaget med
allmänt jubel var gång det osökt hämtas fram för att understryka
en komisk situation eller för att rädda ansiktet på den som
råkar ut för mindre olyckshändelser av skrattretande slag.

Vårt övermåttan populära standarduttryck, som likt ett
örhänge skulle följa oss under hela färden, präglades av
tandläkaren redan denna första kväll i Klackstugan, när han berättade en
älskvärd liten historia om en snäll tant som klappade en otvättad
busgrabb på huvudet och frågade:

— Vad heter du min lilla vän?

— Jag heter Emma,

— Men inte kan väl en liten pojke heta Emma!

— Det bryr jag mig inte om för jag är inte riktigt klok.

Jag medger att historien ser lätt sinnessvag ut när den fästes
på papper, men jag återger den för att läsaren skall få ett
begrepp om det mentala tillstånd man så lätt råkar in i, när man
frigör sig från det yttre kulturhöljet och färdas i storblockig
vildmark. Ordvalet i poängen är givetvis putsat — till skada för dess
rytm — ty så uttrycker sig inte små busgrabbar. Men föreställ er
hur användbart detta uttryck är vid alla de tillfällen i livet då
något går på tok för en! Som när jag hade hängt raggsockorna
tiit tork framför elden och fann att det sakta pyrde och kolade i
tåstyckena, då jag kom ihåg att känna efter om de var torra.
Eller då Henning i ivern att lasta kanoten glömde bort att
stövelskaftet inte gick längre än till knät men blev varse att det ändå
rymde avsevärda kvantiteter vatten.

Vi fortsatte färden vid sjutiden nästa morgon, när dimmorna
lättade över sjön. Solen kom fram och lyste en stund över
landskapet, medan vi lämpade kanoterna över den lilla mårkan
mellan Grötsjön och Våndsjön, den som en kvick teknolog en gång

318

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 22:01:41 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1947/0320.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free