- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1947. Trettonhundratalet /
323

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olof Thaning: Tretton mårkor. Höstpaddling i Rogenområdet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Tretton markor

arna och dämmer upp de otaliga småsjöarna, se ändmoräner,
hopskjutna framför den i etapper vikande inlandsisen. Nu har
det emellertid visat sig att somliga av dessa ryggar under ett täcke
av moränblock består av en kärna av strömskiktat grus och sand.
De är alltså uppbyggda av sådant material, som förts ned av
rinnande vatten och avlastats där vattnet blivit stående. Detta går inte
bra ihop med teorin om ändmoräner, ty skulle iskanten kört fram
och tillbaka här alltefter årstidernas växlingar, så skulle ju dessa
åsryggar blivit förstörda, och sand, grus och block blandats om
vartannat.

Vi befinner oss här i trakter, som ligger strax väster om
isdela-ren, där inlandsisen nådde sin största tjocklek och varifrån den
sakta strömmade åt olika håll. Under istidens allra sista skede,
när isen smält bort från hela landet, så när som på fjällområdet,
rådde ju ett relativt milt och för glaciärer ogynnsamt klimat
häruppe. Isen fick inte tillräcklig näring i form av snö för att kunna
växa och fjälltopparna började sticka upp som isolerade öar ur
ett hav av smältande is. Under den fortgående smältningen kom
så den stora isen att upplösas i skilda dalisar, som svarta av
grus och sten låg döda och orörliga i sänkorna mellan de
fram-sinälta fjällvålarna. Orörliga. Ja, ty när trycket från nybildade
jökelskikt nu var borta och dalbottnarna var praktiskt taget plana,
så var det ju inga krafter som kunde hålla isen i rörelse. Och
en stillastående is kan givetvis inte skjuta ihop några ändmoräner
framför sig.

Där denna is — dödis kallas den av geologerna — smälter ner
platt, där kan landskapet anta sådana bisarra former, som vi
iakttar från Bustvålen. Man har tänkt sig att vattnet från
uppdämda vattensamlingar störtat ned för fjällsluttningarna och sköljt
med sig sand och grus. Det har runnit längs iskanten ibland. Vi
kan se sneda blocksträngar längs fjällsluttningarna framsköljda
av det rinnande vattnet, skvalrännor kallas de — inte att
förväxla med de praktiskt tagel horisontella strandlinjerna som
vittnar om de isdämda sjöarnas forna ytor. Dessa senare
framträder särskilt tydligt ovanför Grövelsjön, när vi ser mot
Jakobshöjden från Sjöhöjden. Ibland har hela sjöar av smältvatten
samlats på isytan och plötsligt funnit utlopp mot fjällsidan, varvid
det forsande vattnet har grävt ut bågar i den rätt starkt sluttande
marken innan det försvann genom något hål i iskanten. Om
läsaren uppmärksamt följt amatörgeologens ivriga pekande i

323

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 22:01:41 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1947/0325.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free