Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Santesson: Vårvinterresa till Nordingrå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vattnet, ständigt skiftande allteftersom bilen rullade fram längs
Vågsfjärdens stränder. Skönhetsintrycken efterlämnade en stark
längtan att återse dessa trakter.
Då jag vintern 1946 ånyo vistades en tid i Ångermanland, växte
denna längtan till ett kategoriskt imperativ. Jag måste tillbaka!
Jag ville utforska Nordingrås behag på vintern. Det lockade mig
inte minst därför att dessa trakter sällan fotograferats under den
kalla årstiden.
I medio av mars kommer det vackra vädret, som länge låtit vänta
på sig. Jag deltager då i en övning med kustartilleriets
sjukvårdare vid det lilla pittoreska fiskeläget Gånsvik på utsidan av
Härnö. Solen bränner och himlen är molnfri. Ute vid fyren på
udden stupar klipporna brant i havet, och här skidar vi rätt in i
den norrländska kustens säregna isvärld. I tät följd passerar vi
de egendomligaste torn av isblock och djupa grottbildningar,
draperade med 3 till 4 meter långa istappar. Det är ett arktiskt
sagolandskap som stimulerar fantasien, och om en isbjörn eller en
valross plötsligt skulle uppenbarat sig bakom någon isformation,
vore det bara vad man gått och väntat på.
Några dygn går. Vädret är fortfarande gynnsamt, och vi flyttar
ut till Hemsö. Än medger inte tiden någon resa till Nordingrå,
men i väntan härpå vill jag försöka att från en lämplig
utsiktspunkt beskåda en del av den vackra Nordingråkusten. Från det
lilla fiskeläget Prästhus på utsidan av Hemsö, där vi slagit läger,
kan man i nordost skymta den höga Storön, ytterst i havet. En
blick på kartan säger mig, att här har jag ett lämpligt färdmål,
ungefär sex kilometer bort.
Den 20 mars startar jag ensam på denna skidtur. Det är tidigt
på morgonen. Himlen är ljusblå och molnfri, men dimmor
dröjer ännu kvar över isen. Överallt råder tystnad: jag glider i gott
före genom det så här års övergivna fiskeläget, där bodarna
ligger i en lång rad, tätt sammanträngda. I morgondimman verkar
den lilla vackra byn ödsligare än vanligt. Ett par höga radiotorn
ute på udden avtecknar sig diffust i töcknet.
En halvtimme senare upplöser solvärmen de sista resterna av
markdimman. Jag passerar den ostliga udden på Hemsö. Blott
tre kilometer is skiljer mig från Storön. Redan på detta avstånd
börjar man urskilja den märkliga klippstrukturen på öns
sydspets; den räta vinkeln och den kubiska formen är genomgående.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
