Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Santesson: Vårvinterresa till Nordingrå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårvinterresa till Nordingrå
Här mellan Hemsö och Storö tömmer Ångermanälven sitt
vatten i havet. Det är strömt under isen, och blott tio meter på sidan
har jag det öppna vattnet, som sträcker sig som en solglittrande,
blåsvart ränna längs kusten.
Det är nätt och jämnt, att jag vågar mig över. Stora råkar
korsar min väg, och isen gungar lätt i dyningen. Bara för ett par
dagar sedan försvann i dessa trakter en älgfamilj till havs, då den
yttersta isen gav sig iväg. Men det känns alltför frestande att ta
risken, och jag fortsätter alltså med de ljumma vårvindarna
spelande i ansiktet. Omkring mig har jag endast den soliga rymden,
isen och det öppna havet. Det är en livsbejakande miljö, som man
inte kan vända ryggen till.
Snart är jag framme vid Storön. I tre väldiga terrasser höjer
sig den södra udden fyrtio meter över havsytan. Jag ser framför
mig ett enda gytter av jättelika granitkuber, särsprängda av stora
klyftor. Egendomligare klippor får man leta efter. Här är en
idealisk lekplats för alpinister: alla de klassiska formationerna,
»kaminer», »hammare», »cracks», »hyllor», skrevor och klyftor
förekommer i påfallande stort antal. Leder av alla
svårighetsgrader för till toppen. Jag väljer en behändig kamin, så där trekvarts
meter bred, och stämklättrar utan svårighet upp till den översta
terrassen.
Däruppe möter en intressant utsikt. I söder stannar blicken vid
Hemsö Hatt, som dominerar vid horisonten, vandrar sedan förbi
Ångermanälvens mynning och det vackra pyramidformade
Lövviksberget till den solbelysta Nordingråkusten. Det är ett av de
vildaste och högsta kustpartierna i Sverige. Ytterst i nordöst ger
Högbonden med sitt stora fyrtorn en markant profilbild, och så
tar den ändlösa havsisen vid utanför den öppna rännan. Över
mitt huvud flaxar hela härskaror av stora svarta korpar, som
tycks ha sitt tillhåll i granitklyftorna, och i snön mellan ett par
klippblock ser jag spår av lodjur.
Här har vi ett stycke kust, som inte kan jämföras med något
annat i Sverige. De egendomligt formade, höga kustbergen tecknar
sig med blånande, skarpa silhuetter, vilka skjuter ut i havet som
kulisser. Jag tycker mig ha sett samma bild förut och kommer
underfund med att det måste vara vissa delar av den norska
kusten, som landskapet påminner om.
Nerfärden till isen utgör ett lockande problem. Jag ger mig åter
i kast med de solida bergformationerna och väljer som klätter-
353
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
