- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1947. Trettonhundratalet /
354

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Santesson: Vårvinterresa till Nordingrå

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Gunnar Santesso?i

route en annan stor kamin. Några meter nedåt går det bra. Så
kommer jag till en kinkig passage med mycket små fästen. Än
så länge går det för sig att klättra tillbaka uppåt. Nu följer den
ensamme klättrarens monolog: »Det här ser litet betänkligt ut.
Jag har omkring femton meter avgrund under mig. Femton
meter eller tusen meter, det är ganska likgiltigt. Man slår sig i bägge
fallen om man störtar ’på de skarpa blocken därnere. Egentligen
skulle jag inte göra sådant här. Familjeförsörjare och allting.
Men, om det nu går galet, hinner jag faktiskt göra ett avhopp till
det fristående, platåformade klipptornet därnere. Det kan inte
vara mer än en och en halv meter dit. Det är en rimlig chans, jag
tar risken.»

Naturligtvis går det galet. Ett fäste ger vika, jag störtar men
hinner som beräknat göra en avstamp i riktning mot
klipptornet nedanför. Efter en kort luftfärd landar jag på den lilla platån.

Men här möter nästa problem. Från klipptornet kan jag
varken komma upp eller ner. Ropa på hjälp lönar sig inte. Ingen
kan höra mig. Situationen börjar verka penibel, då jag slutligen
upptäcker en stormvräkt, långsmal fura, som lutar sig mot
klipptornet. Då jag lägger mig på magen, når jag nätt och jämnt furans
topp. Jag har tur, den lossnar då jag tar i med alla krafter, och
jag kan lyfta upp hela trädet på platån. Med stammen som spång
balanserar jag därefter under några spännande sekunder över
till en klipphylla. Fortsättningen är enkel.

Några minuter senare står jag åter på isen och kan anträda
återfärden från äventyrsön.

Dagarna går. Jag bär på en växande längtan att få se sagolandet
Nordingrå i vinterskrud. Äntligen, fredagen den 22 mars,
kommer en lång helg. Fylld av upptäckariver reser jag med bussen
från Härnösand på kvällen till Körningsgården, det enda
pensionat vid Vågsfjärden, som håller öppet så här års.

Solen väcker mig tidigt på lördagsmorgonen, och efter en
konferens med värden på stället beslutar jag mig för att ta bil
femton kilometer till havskusten. Det är ett enastående vackert
väder och det gäller för mig att på den första orienteringsturen
få ett maximum av intryck på ett minimum av tid.

Hela Nordingrå ligger och badar i morgonsol. De starka
ljusreflexerna från Vågsfjärdens is verkar som ett tonikum på
nervsystemet. Jag kan inte längre sitta stilla utan brinner av lust att

354

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:22:56 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1947/0356.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free