- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1947. Trettonhundratalet /
361

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Santesson: Vårvinterresa till Nordingrå

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Vårvinterresa till Nordingrå

någon skidlöpare, och den tysta storskogen kring sjöarna gör
mig nästan högtidligt stämd.

Skogen får man stifta närmare bekantskap med vid den
sydvästliga viken av Vedasjön. Därifrån går nämligen en brant
tim-merväg uppför bergen i riktning mot sjön 108, och den är jag
inte sen att välja. Det är en väg, som till himla bär. Det tycks inte
finnas någon gräns för hur brant en ångermanländsk timmerväg
kan stiga i höjden. Men lutningen passar utmärkt, ty skidorna
fäster lagom mot den våta snön. Den här timmervägen är intet
undantag från andra timmervägar: den slutar plötsligt mitt i
skogen. Men dessförinnan har jag gudskelov hunnit ett hundratal
meter till väders och befinner mig alldeles i närheten av sjön 108.
Snart ljusnar det också mellan stammarna, och jag skidar ner
på isen.

Det är en förtrollande sjö, som nästan saknar strand.
Granarnas understa grenar hänger ut över isen och låter en bara ana det
djupa dunklet därbakom. Här kunde John Bauer ha funnit rika
motiv för sin konst. Det är bara trollen som fattas.

Så bär det iväg utför, kanske 300 meter i en behaglig löpa li 11
sjön 72, som ligger närmast. Tre stora tjädrar flyger upp alldeles
framför mig. Medan jag helt överraskad betraktar deras
bråd-störtade flykt, känner jag, att något egendomligt håller på att
hända med min högra skida. Något levande ligger och trycker
under den. I nästa sekund tittar ett par fågelögon fram under
skidans kant, och en stor tjäder kränger sig upp ur snön. Det är en
praktfull höna; ett ögonblick ser hon förebrående på mig för min
fräckhet att platta till henne med skidan men gör sedan en
re-kordsnabb start, efterlämnande ett moln av brunspräckliga
fjädrar, som stillsamt regnar ner över mig.

Sjön 72 är inte lika ödslig som 108. Längs södra stranden går
en slingrande körväg upp till den gamla byn Dal, som ligger på
krönet i väster vid Dalsbergets fot. Dalsberget med sina 332 meter
är Sveriges högsta kustberg. Med sitt tvärbranta östra stup gör det
från sjön ett vilt och mäktigt intryck. En del av husen här ser
gamla ut, och av en urinnevånare får jag reda på, att byn Dal
före 1860 blott utgjordes av några fäbodar. Först efter denna
tidpunkt blev bosättningen permanent.

I Nordingrå finns många sådana byar, som ligger för sig själva
högt över dalgångarna, och denna isolering bidrar tvivelsutan till
att bevara den ganska säregna karaktären hos folket. Som regel

361

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 22:01:41 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1947/0363.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free