Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Jalmar Furuskog: I bergslag och bruksbygd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jalmar Furuskog
forsarna blev nyttiga arbetare i människans tjänst, men det var
vackert så. Några av de första experimenten i den vägen gjordes i
bergslagen. År 1891 hade man byggt en elektrisk kraftledning från
Stockforsen till Aggruvorna norr om Filipstad, och två år senare
var den märkliga anläggning färdig som ledde energi från
vattenfallet vid Hällsjön till Grängesbergs gruvfält. Forsen vid Hällsjön
hade förut drivit ett litet järnbruk. Detta hade måst läggas ner på
grund av de dåliga tiderna för de många småbruken, och forsen
hade fått träda i tjänst hos »de nya elektriska tankarna». Denna
funktionsväxling hos vattenkraften är ett av de stora ledmotiven i
den ekonomiska historia som tog sin början, när 1800-talet led
mot sitt slut. Nu är dramat fullbordat. Nu strålar gruvfälten i
elektriskt ljus. I spelhuset sitter en arbetare, som trycker på några
knappar och därmed manövrerar malmens transport från flera hundra
meters djup upp till ytan. Där får vi en föreställning om det stora
befrielseverk som de tekniska uppfinningarna har utfört till gagn
för den arbetande människan.
Under större delen av 1800-talet kunde man vid bergslagens
gruvor se en egendomlig och beklämmande syn av kvinnor och
barn, som stod böjda över vattenfyllda plåtpannor eller lutande
bord och sorterade malmbitar. Det var vaskningen, med vars hjälp
man bättre ville utnyttja malmtillgångarna. En »vaskkäring» och
hennes unga medhjälpare framstår nog för vår tid som
beklagansvärda offer för en »grottekvarn», vars verkliga väsen bestod i att man
hade för lite maskiner och måste lita för mycket till människans
muskelkraft. Med de moderna anrikningsverken blev det möjligt
att tillvarata den brutna malmen på ett tekniskt effektivare och för
människan skonsammare sätt. Just vid Långban var man
föregångare på detta område; där uppfördes ett anrikningsverk redan 1879.
Vid bergslagens gruvfält ser man ofta stora kägelformiga högar
av oanvändbart gråberg. Dessa stenhögar skjuter i höjden som små
berg, och med tiden blir de beväxta av träd och blommor.
Människan har inte bara skapat en ny bebyggelse i dessa trakter utan
också nva terrängformer. Men det är inte alltid säkert att dessa
får bestå. Med de nya metoderna kan detta material anrikas, och
det händer att de gamla varphögarna blir bortgrävda och
utnyttjade en gång till. Då har människan gjort som naturen plägar göra,
själv utplånat den terräng som hon format.
De gruvor, hyttor och bergsmansbyar som vid 1800-talets
ingång låg utströdda i hela bergslagen representerade en kultur med
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
