Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Jalmar Furuskog: I bergslag och bruksbygd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I bergslag och bruksbygd
nen Göteborg. Den fick ett namn som gärna kan betraktas som ett
hedersnamn: Bergslagsbanan. Järnvägarna kom att påskynda
koncentrationen av bruksrörelsen. De bruk som låg långt bort från
järnvägen fick svårare att bestå i den stora kraftmätningen.
Det visade sig så småningom under 1800-talet att världen inte
bara behövde mera järn utan också mera trävaror. Jämsides med
de stora omdaningarna inom järnhanteringen går därför »det
svenska trädramat» över scenen. Signalen gavs omkring 1850, då
de första ångsågarna byggdes, och de svenska »guldkusterna»
började ta form vid Bottniska viken och Vänern. Världen ropade efter
trä, trä till gruvstöttor, trä till hus och möbler i de nya stora
städerna, och snart började den också ropa efter papper. Folk hade
börjat lära sig läsa, folkskolor hade blivit allmänna, man tryckte
böcker och framför allt tidningar i större upplagor än man
någonsin förut kunnat drömma om. Skogen, som vid seklets början hade
haft sitt egentliga värde som leverantör av träkol till
järnhanteringen, blev nu en uppskattad råvara för sågverken, träsliperierna,
cellulosafabrikerna och pappersbruken. Denna världshistoriska
utveckling återspeglar sig med all önskvärd tydlighet i den lokala
brukshistorien. Vid de flesta järnbruk hade man sen länge haft
en liten husbehovssåg. Nu börjar det löna sig att såga till avsalu.
Brukspatronen delar sitt intresse mellan järnet och träet, tills en
dag sågen segrar över hammaren och smedjan lägges ner.
Järnbruket har blivit ett träbruk. Under 1870- och 80-talen var det rätt
vanligt att smedjan fick lämna plats för ett träsliperi. Ännu senare,
när elektrifieringen har kommit i gång, händer det inte sällan att
den fors som i århundraden har satt stångjärnshammaren i gång
i stället får driva generatorerna i ett kraftverk. Då blir det så tyst
vid det gamla bruket. Man hör endast den dämpade sången i
koppartrådarna, som leder forsens kraft från ödemarken till bygden,
till de nva stora industrisamhällen där skogen blir cellulosa och
papper och där människorna tillgodogör sig alla de framsteg som
1800-talet har skänkt dem.
Som ett konkret exempel på denna utveckling kan man ta
Uddeholmsverken. Namnet Uddeholm, som i våra dagar betecknar en
av landets största brukskoncerner, betydde på 1600-talet ingenting
annat än en liten hammarsmedja, ett litet järnbruk som anlagts just
på gränsen mellan den odlade bygden och de stora sjörika
skogsvidderna kring Uvån. På 1700-talet visade det sig, att detta läge gav
165
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
