Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Ruth Hamrin-Thorell: Det går an — nu och för hundra år sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det går an
och Albert — det hade minsann sina sidor med ett så kavat
fruntimmer som mamsell Videbeck, vilken man inte tog där man
släppte henne ens på ett ångbåtsdäck — att han knappt märkte
naturen förrän båten började närma sig Strängnäs. Och där har vi
precis samma vy framför oss som mötte ungherrskapet, med den
enda skillnaden att de var framme vid frukostdags och vi fick njuta
av en sagolik solnedgång över Mälaren och en sakta fallande blå
skymning. Strängnäs är sig likt.
»Den stora domkyrkan synes för segelfarare redan på långt håll,
och dess majestätiska torn behärskar Södermanlands-nejderna vitt
och brett. Först då man kommer närmare upptäcker man en skara
små röda trähus, osymmetriskt hopade under kyrkan och endast
det rödrutiga gymnasii- och skolhuset gör genom sin höjd ett
avbrott ifrån de övriga liderformiga rucklen.» Uppe i staden kan man
också använda Almquist som utmärkt ciceron än i dag.
Visserligen är den gamla bron borta, som genom sin skröplighet hotade
bli för äventyrlig för Sara, men — tillstår författaren
sanningsenligt i en not — det var den redan på hans tid. Kvar står däremot än
i dag den gamla stadsdelen med små röda hus, så låga att man
nästan kan nå takåsen, om man sträcker sig upp på tå och med
fönsterluckor så nätta, att man känner sig som hos sagotanterna Tant
Grön, Tant Brun och Tant Gredelin. Det bodde skutskeppare,
glasmästare, borstbindare och fiskare i de små husen på Almquists tid
och nu bor där snickare och skomakare och diversehandlare.
Polisen i Strängnäs anförtrodde oss, att ingen mänsklig makt kan
förmå vare sig kommunalarbetare Petterson, skomakare Wallin
eller snickare Andersson att flytta från de krokiga och
kullerstens-belagda små gränderna med de poetiska namnen Klockarbacken
och Kvarngatan, Garvargatanoch Gyllenhielmsgatan. Vad är
värmeledning och elektriskt ljus mot trivsamheten i en egen gård
innanför ett litet plank!
»Den sturska rakheten» syntes inte till i Strängnäs på Almquists
tid och sannerligen om den märks nuförtiden heller. »Vänliga och
gamla» är de små husen än i dag. »Här är icke tecken på förnämt
varken av den högadliga riddarhussorten ej heller av det
penningadliga hos ett rikt och stolt borgerskap, ej heller av det urförnäma
som finnes hos den självständiga delen av bondeståndet och visar
sig i dess sätt att vara: nej, här ses allenast det medborgerliga av
anspråkslösaste slag.» »Klart är», får man dock för säkerhets skull
med Almquist tillägga, »att härmed förstås allenast det Strängnäs,
173
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
