Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Ruth Hamrin-Thorell: Det går an — nu och för hundra år sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ruth Hamrin - Thorell
och kitta i stora hus eller nybyggnader; det skall skråmästaren
hava. Men det är en egen konst, vet du, som ingen kan i Lidköping
mer än jag; ty jag har ensam utgrundat den: att blanda krita med
olja så riktigt i sina dimension . . . nej, proportioner . . .
(dimensioner säger man om själva glasens vidd i längd och bredd, men
proportioner säger man om rätta tillblandningen och mängden av
krita och olja tillsammans: de bägge orden brukas blott i vårt
ämbete och du förstår dem icke Albert) ... nå nu vill jag bara säga
att. . .»
Och så berättade Sara för den alltmer häpne Albert, att hon
ämnade leva på att göra specialblandat kitt och sälja hemma på
sin kammare. Gården skulle hon lagenligt få ärva, och hon kunde
till och med få öppna en liten nipperhandel. Så långt sträckte sig
redan på Almquists tid myndigheternas välvilja även mot
fruntimmer. Men siden fick hon inte sälja — det var lagt under skrå.
Askar av glas med kulört papper under och lyktor och lanternor
kunde hon däremot handla med, så nog skulle hon få användning
för sina glasmästerikunskaper även i framtiden. Och när hon blev
framemot de 50, hade denna framsynta unga dam bestämt, att hon
skulle fara på marknader med varor. För ett ungt fruntimmer
däremot var det säkrast att sitta hemma i boden och titta utåt
landsvägen, medan kunderna kom och gick.
Sara Videbeck hade kort sagt gjort upp sin framtid som
yrkeskvinna utan att ett ögonblick räkna med något manligt stöd och
med full vetskap om vilka skrankor som svenska myndigheter
byggt upp kring hennes ärliga bemödanden att försörja sig själv.
Hade hon levat nu, hade hon säkert grundat en Yrkeskvinnors
klubb i Lidköping, varit dess ordförande och suttit i
centralstyrelsen. På sin tid var hon en hopplöst ensam figur, och det skulle
dröja många decennier innan hennes yrkeskolleger fick sköta
glas-mästeri och gesäller. Finns det förresten än i dag någon kvinnlig
glasmästare i vårt land? Förmodligen inte.
Ingenting borde heller hindrat Sara Videbeck från att vara
medlem av 1941 års befolkningskommission; kunskaper och
intresse för hem- och familjefrågor hade hon förvisso. Tillsammans
med Brita Åkerman-Johansson och Ingrid Osvald m. fi. skulle
hon varit fullt värdig att sätta sitt namn under Betänkandet om
Hem- och familjeliv och hon skulle säkert ha berikat diskussionen
med många värdefulla och tidsenliga synpunkter. Betänkandets
inledningsord till kapitlet om »Förhållandet mellan makar» är som
176
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
