Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Ruth Hamrin-Thorell: Det går an — nu och för hundra år sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ruth Hamrin - Thorell
också här som en modern läsare blir på det klara med, hur tokigl
Sara vill lösa det, hur litet hon och Almquist egentligen tänkt över
konsekvenserna, och hur ängslig Almquist är för att driva henne
för långt. Att helt och hållet förbigå en så viktig faktor i detta
problem, som barnet utgör, gick ju ändå inte an. Men när Albert
närmar sig denna centrala punkt står Saras tankar stilla, och
Almquist låter mer skickligt än direkt hederligt ett segel slita sig
och fånga sergeantens intresse, så att han totalt glömmer
kommande generationer.
Det gjorde däremot inte alla de opponenter till Almquists och
Saras åsikter, som stod upp så snart »Det går an» kommit ut
(1839) och som översvämmade bokmarknaden med gensagor.
En av dem var Malla Silfverstolpe, som anonymt gav ut »Månne
det går an?», en rätt obetydlig skrift anses det, men en som i alla
fall målar en träffande bild av Saras framtidsperspektiv och ger
ganska dräpande svar på hennes teoretiska spekulationer. Sara
sitter i Mallas skrift med Lill-Albert i knäet och syr på en skjorta
till Stor-Albert, som är borta på resor. Av glasmästeriet märks
inte ett dyft, men desto mer av saknad över den store och
bekymmer för den lille Albert. Att det är besvärligt att sköta barn, sy
skjortor och sköta yrke på en gång anade Malla Silfverstolpe redan
på sin tid, och det har Saras senfödda systrar förvisso fått lära sig.
Många säger nog som Sara, när store Albert till slut hittar hem
och undrar, om det inte går an, att han erbjuder dem båda sitt
beskydd och sin inkomst: hjärtligt tack, visst går det an!
Egentligen är den nyktra, prosaiska och kloka Sara en bärare
av de mest romantiska idéer. Det hon ger uttryck åt är väl
egentligen männens hemligaste drömmar. Hon skall vara verklighetens
förespråkare men är så verklighetsfrämmande, som bara den kan
vara, som ingenting upplevt. Hon vill inte sätta kärleken i bur, men
glömmer i samma andetag, att friheten aldrig är till för henne som
kvinna och mor. Hon vill skicka ut mannen på resor och tror, att
han alltid kommer tillbaka. Ack Sara, hur vimsig är du inte i
själva verket, men hur tjusig i din vimsighet! Din frihet blir
ingenting annat än ett rep, som mannen lindar kring din hals och binder
dig vid hemmet med. Undra på att det retade i synnerhet samtidens
kvinnor att du så framgångsrikt lyckades förvända synen på folk,
inte bara på männen utan också på dem själva. Ditt program var
så galet det kunde vara — inte din syn på det rätta äktenskapet,
men din tro på kvinnans frihet.
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
