Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Ruth Hamrin-Thorell: Det går an — nu och för hundra år sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
över sjön, så delar även åskådaren från ett senare sekel Sara
Vide-becks beundran för den lilla staden vid Lidan.
För Sara blev hemkomsten till en början dyster. Hon går ensam
mot sin gård men möter på vägen moderns liktåg i en gränd och
hennes första plikt blir därför att följa henne till graven.
Men livet går vidare och mycket snart är Albert installerad bland
de rosiga tapeterna. Tillspillogiven inför Saras charm stavar han
läraktigt på tesen: Det går an. Medan läsaren också besegrad av den
förnumstiga, nyktra, men nog så bedårande Sara, ler och säger: ja,
visst går det an, men ack hur länge?
Och så är resan tillsammans med Sara Videbeck lyktad. Vi har
upplevt så mycket, inte minst »kartans behag». Det är Ellen Key
som på tal om Almquist präglat detta förträffliga uttryck. Utan
minsta svårighet kan man skönja, hur fångad författaren blivit av
kartan, när han lade upp Saras och Alberts färd och hur noggrann
han är med att vara exakt så att läsaren skall kunna följa med.
Kartans behag tjusade alltid Almquist, skriver Ellen Key, kartan, vars
former, färger och namn på länder och hav alltid försatte hans
fantasi i livligaste rörelse. Men till och med en båtresa till Arboga och
en färd med häst och vagn genom Närke och Västergötland kan hos
Almquist utlösa så mycket stämning och skapa så vackra vyer, att
den på något sätt blir tidlös och kan locka även en sentida resenär.
Man ger sig på nåd och onåd åt både Saras och kartans behag.
14 STF. 48.
193
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
