Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Sten Söderberg: Resa i flera dimensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Söderberg:
RESA I FLERA DIMENSIONER
Jag har aldrig förr vetat vad frid är.
Det är söndagsförmiddag på Göta kanal. Den högresta »Juno»
suger sig sakta genom de vindlande krökarna kring Brunneby i
Östergötland, björkar och almar reser sig som gröna lusthustapeter
alldeles intill relingarna. På skylightstaket under soltältet spelar
radion stilla, mycket stilla något av Haydn, och man hör knappt
dunket av maskinen långt nere i miniatyr fartygets flatbottnade buk.
I stället susar det sakta i trädens högmässoorgel, och vattnet
kluckar vid den lergula strandskoningen. Ingen säger någonting. Utom
den där unge engelsmannen:
— Jag har aldrig förr vetat vad frid är!
Det är först på andra dagen främlingarna upptäcker den
sällsamma tjusningen hos denna egendomliga vattenväg. De vet att
de gör en resa i rummet, och nu förstår de att de också gör en resa
i tiden. Den har nämligen flera dimensioner, den här färden.
Fartens och hetsens tid ligger någonstans bakom oss, och någonstans
framför oss. Här går vi med två knop genom en mer än
hundraårig vattenled, inte fortare än farfarsfar färdades då han tog
»Thunberg» eller »Thomas Telford» från samma Riddarholmskaj och
reste samma passage förbi Södertälje över Krabbfjärden och
Brå-vikens mynning till Mem och genom det blåa bandet — om det ens
då var blått — till Trollhättan och rikets andra stad. Nej, inte
fortare, snarare lite långsammare. Den tidens färdemedel vållade
inte så starka påfrestningar på de ömtåliga jordbankarna, och
kanske de inte lika ofta hade dovt dunsande bottenkänning.
Därför kunde de stundom på kortare tid forcera den 558
kilometer långa vägen Stockholm—Göteborg, i synnerhet de 387
kilometrarna från Östersjön till Västerhavet.
Redan första dagens kväll då vi passerat Stegeborg, vars torn
i sjuhundra år varit Slätbakens hotfulla lås, och genom den första
slussen vid Mem, där rundgången vid slussporten bara har
etthundrafemtonåriga anor, suckade en anglosaxisk dam: — Jag tror
det här blir enformigt!
194
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
