Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Gertrud Serner: Konstnärerna upptäcker det svenska landskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstnärerna upptäcker det svenska landskapet
än Fahlcrantz. Trädstammarna avtecknar sig i sin förvridenhet
med den mest påtagliga skärpa, stenblocken äger massivitet och
tyngd, havsvågorna döljer ett sugande djup. Fahlcrantz putsade
upp och arrangerade om sin verklighetsförebild så att den bättre
skulle motsvara hans uppställda ideal, och han brydde sig inte
om att dölja det. Marcus Larson möblerar också om i sina
landskap — för ihop detaljer, studerade på skilda orter och tider, i
samma duk och dramatiserar enskildheterna — men han vill att
vi skall tro på hans konstruktion. Han söker illusion och därvid
förebådar han den kommande tiden, realismens tid, som skulle
överge det patetiska känsloläget men behålla kravet på ett i
detalj noggrant naturavbildande.
När Marcus Larson vandrade ut för att måla av sin hemtrakts
vilda skogstrakter, så blev resultatet inte bara en ny och stark
appell till konstpublikens känsla och sinne för det dramatiska. Den
fick också genom denna konstnärliga tolkning förståelse för en typ
av svensk natur, vars skönhetsvärden förut varit obeaktade.
Edvard Bergh var visserligen endast obetydligt yngre än
Marcus Larson, men hans konst blommar rikast under 1860- och
70-talen, då Marcus Larson redan försvunnit från scenen, och
han kan därför nämnas som en typisk representant för den konst
och den naturuppfattning, som efterträdde dennes högromantiska,
effektsökande, dramatiska bildvärld. Också Bergh gick till det
mellansvenska inlandet för att söka motiv, men han valde där att
måla samma idyll, som tidigare inspirerat 1700-talskonstnärerna
och Fahlcrantz. Liksom denne sökte han där stillhet och harmoni,
men liksom Marcus Larson lade han an på den noggrant
återgivna detaljen. Han ville inte veta av förenklingar och poetiska
idealiseringar, och därför föredrog han också det klara dagsljuset
framför den mildare, insmickrande kvällsbelysningen. Ännu en
föreningslänk med Marcus Larson, trots alla olikheter, är att han
gärna begagnar ett vatten såsom sammanhållande element i
kompositionen. Men hos Bergh blir vattnet inte en sinnebild för det
upprörda och skrämmande utan för den lantliga stillheten och lugnet.
Det speglar i stället frodig grönska och fridfullt betande boskap.
Berghs skildringar framstår som den trevna vardagsprosan efter
romantikernas drama och sekelskifteskonstnärens drömmande lyrik.
Då konstnärerna så länge föredrog det mellansvenska
landskapet framför andra motiv, så berodde det delvis på den
konstnärligt tacksamma omväxling det erbjöd, motsatserna mellan vatten
’223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
