Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Gertrud Serner: Konstnärerna upptäcker det svenska landskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gertrud Serner
och lummiga stränder, mellan ensamstående högväxta träd och
tätnande skogsdungar. Länge sökte man på detta sätt efter
begränsade uppgifter, även om man under 70- och 80-talen alltmer
började gå på upptäcktsfärd till nya trakter av vårt land med annan
landskapskaraktär. Alfred Wahlberg fann för sin del fiskläget med
dess pittoreska sjöbodar, bryggor och fiskredskap. Skönheten hos
denna enkla bebyggelse i samklang med de karga klipporna och
hos det primitiva och krävande livet på sjön hade man tidigare
inte uppmärksammat i Sverige, men mot slutet av århundradet
hade både konstnärer, badgäster och turister upptäckt
västkustens naturskönhet.
Skånemålaren Gustaf Rydberg, slättbygdens son, började
studera ljusets och atmosfärens problem. Det var han inte ensam om,
det låg i tiden. Men när han började tillämpa vad han lärt på
landskapsbilder från sin hembygd, så öppnade han sina landsmäns
ögon för skönheten i den vida rymden, som välvde sig så hög och
stor, och soldagerns återsken från de låga, vita murarna. Det
typiska slättlandskapet, som tidigare ansetts så enformigt och
otacksamt ur konstnärlig synpunkt, blev med ens vackert, när väl
konstnärerna och efter dem andra människor lärt sig se, vari skönheten
bestod. På samma sätt blev så småningom allt liera av Sveriges
skilda landsändar och landskapstyper tolkade i konsten,
exempelvis Ölands alvar, Norrlands myrar och det nakna, vindpinade
kust-bandet. De konstnärliga uttrycksarter, som avlöste varandra under
adertonhundratalets senare hälft under namn som realismen,
fri-luftsmåleriet, impressionismen, gav artisterna allt liera
möjligheter att variera tolkningen av naturen. Motivkretsen vidgades, de
olika årstiderna återgavs på ett mera nyanserat sätt än förr och
palettens alla färger blev med iver utnyttjade. Impressionisternas
starka hävdande av att även skuggorna borde kunna återges med
klar färgton och att studiet av färgreflexerna var det konstnärliga
språkets A och O betydde framförallt att den nordiska vintern
blev en aldrig sinande inspirationskälla för många av
konstnärerna. Snödrivor, skimrande av blåa ocli violetta skuggor eller
återkastande vinterhimlens frostigt skära eller isgröna
färgskiftningar, tornade upp sig i kontrast mot röda timmerstugor eller
mörka furustammar på allt flera dukar under 80- och 90-talen.
Publiken, som av tidigare konstnärsgenerationer uppfostrats att
se snön återgiven i försiktigt gråblå nyanser, gnuggade sig i ögonen
eller också blev den förargad över det »osanna» färgfyrverkeriet,
224
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
