Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Gertrud Serner: Konstnärerna upptäcker det svenska landskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstnärerna upptäcker det svenska landskapet
men fann dock så småningom att målarna hade rätt, och numera
har vi alla vår glädje av att kunna se, att det vitaste av allt, snön,
rymmer rikedomar av färgsensationer.
Seklet led mot sitt slut. Den verklighetskära upptäckarivern
ebbade ut för en tid. De för förändringar i den andliga atmosfären
känsliga kompassnålar, som heter författare och konstnärer,
pekade i annan riktning. Författarna kallas drömmare och siare, och
målarna vänder åter till den skymning, som omsvept Fahlcrantz’
dukar i seklets begynnelse, stämningens och stillhetens stund. Karl
Nordström reser liksom Wahlberg till västkusten, där han ställer sitt
staffli på stranden, men hans blick fastnar inte bland fisklägets
varjehanda utan glider hellre ut mot havshorisonten, en vid,
oändlig linje, som ger ett intryck av överväldigande mäktighet. Målaren
har själv blivit något av en poet, som med ett drag av svårmod diktar
om naturens storhet och människans litenhet och framför allt om
hennes längtan bort från den alltför påtagliga verkligheten. Därvid
faller intresset för detaljerna i vardagens värld bort, då målar man
det gränslöst stora eller det sublimt enkla, det väldiga havet eller
några smärta tallar, som symboliskt sträcker sina stammar så högt,
att vi inte ser deras kronor. Prins Eugens »Där skogen glesnar» är
inte främst en skildring av en skogsbacke vid Solna utan symbolen
för ett själstillstånd, en stämning.
Vare sig vi vet det eller ej har konstnärerna i sin prosaiska
skildring av den betande boskapshjorden eller i sin monumentalt
förenklade tolkning av en strandlinje påverkat vår förmåga att se
skönheten i naturen. Vi står också i tacksamhetsskuld till våra
konstnärer, som gjort åsynen av en smärt trädstam mot
natthimlen, en dimhöljd sankmark eller en enda liten kvist, som i
dekorativ silhuett avtecknar sig mot en snödriva, till en upplevelse av
skönhet, som förefaller oss så självklar, att vi tror vi har funnit det
själva eller har fått förmågan medfödd. Men man skall snart
märka, att ett stycke verklighet, som förefallit intetsägande och som man
kanske knappast lagt märke till, kan bli meningsfyllt och
tilldragande, om man får se en målning, som ur motivet lockat fram
något väsentligt, något som konstnären men inte man själv sett. Då
skall man skänka en tacksamhetens tanke till alla de många
1800-talskonstnärerna, som upptäckte det svenska landskapet åt oss.
17. STF 4S.
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
