Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Ivar Öhman: Från skarpskyttelägret till Ladugårdslandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar Öhman
och det måste ändå ha varit minst lika spännande som när pappa
förlorade sin ena tumme i en kaptrissa.
Jag vågade heller aldrig fråga ut farbror Svensson om vad som
hände därborta i Skarpskyttelägret. Men han var mitt första möte
med en historisk gestalt. En hjälte, tyckte jag, fast han inte stod i
historieboken. Dunkelt anade jag att gubben i det vita
profetskägget hörde ihop med något som stod i intim relation till mitt eget liv.
Jag skulle väl själv en dag börja i brädgården som knubbpojke och
stiga opp klockan fem på morgnarna som alla andra.
Det blev nu inte så. Men i minnet har min barndom en doft av
färskt trä och kåda från nysågat, gult timmer. Och när jag tänker
på brädgårdsarbetarna, min fars kår, stiger ofta bilden av
Amerika-Svensson upp framför mej. Han som var med före pappa, han som
var med i Skarpskyttelägret år 1879.
Det är ganska typiskt att denna händelse i minnet hos en son till
sågverkens folk förkroppsligats i en vanlig, okänd arbetares
gestalt. Amerika-Svensson var nog med i alla förstamajtåg jag minns
— spänstigt marscherande i täten för sågverksarbetarnas kolonn
och omsusad av fackföreningsfanor — men han var ingen ledare.
Bara en man i ledet.
Sundsvallsstrejken var en strejk utan ledare, en spontan aktion
av idel okända män i gråa arbetarled. Det var en strid före
fackföreningarnas och strejkkassornas tid, en uppmarsch utan röda
fanor och guldsmidda standar. En kamp som fördes utan stöd av
en vaksam arbetarpress, och innan namn som Palm och Branting
och Hinke blivit kända för Sveriges arbetare.
Sedan 1849, då Sveriges första ångsåg anlades i Tunaby, Sköns
socken, hade Sundsvallsdistriktet på några årtionden genomgått
något av en revolution och blivit centrum för landets viktigaste
exportindustri, trävaruindustrin. Överallt längs kusten — söder och
norr om staden och ute på Alnön — hade sågverken vuxit upp.
Runt om i Norrland rasade baggböleriet och bönderna
frånlura-des milsvida skogar, som skattades på timmer för att mata
såg-ramarna. Vid kajerna trängdes stora segelfartyg, som lastade
doftande norrlandsfuru i plank och bräder för export till främmande
länder. Sundsvall växte snabbt till en hamn av världsbetydelse.
Tullkammaren noterade på sexton år en sjudubblad exportsiffra.
Från skogstorp och magra bondhemman kom unga män
sommartid dragande till sågverken för att tjäna pengar, då skepp-
286
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
