Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Ivar Öhman: Från skarpskyttelägret till Ladugårdslandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Skarpskyttelägret till Ladugårdslandet
ningen stod i sitt flor. Man kom upp till förtjänster, som på den
tiden tedde sig sagolika. Duktiga karlar, som kunde springa som
balettdansöser med tunga bördor över sviktande plank, tjänade
ända upp till sju—åtta riksdaler om dagen som stabbläggare. Men
då fick de också arbeta fjorton timmar om dygnet och bara ta ett par
korta matraster. Dagsverkarnas förtjänster var inte så stora, men 3
och 4 riksdaler var också pengar. Ryktet om detta Klondyke spred
sig över landet och bondpojkar och torparsöner från Småland och
Värmland sökte sig upp till träriket. Över Bottenhavet kom
finnarna seglande och erbjöd sågverkspatronerna sina tjänster. En
tid såg det så lovande ut att medelpadingarna nästan helt slutade
emigrera till Amerika, ett mål som annars hägrade för många unga
norrlänningar.
Pressen började tala om »slöseri och vällevnad» i
arbetarhemmen och klagade på »lösarbetare» som söp och slogs. En del var
väl sant, men jämfört med de svält- och saltlaketider, som förut
varit rådande, kunde nog även en kopp rent kaffe verka lyx och
slöseri. Livsmedlen blev ju för övrigt dyrare när industrin började
ge arbetarna bättre förtjänster. En tunna strömming steg med 40
procent på fyra år — från 10 riksdaler 1851 till 14 riksdaler 1855.
En tunna råg blev på samma korta tid 30 procent dyrare etc.
Tidskrönikan har även åtskilligt att berätta om hur de nyrika
»träpatronerna» tog de gyllene tider som randats. Kroglivet i
Sundsvall upplevde en guldålder, som sedan dess aldrig återkommit.Det
talades om champagnefester och feta cigarrer, som tändes med
hopvikta hundralappar. Bönder och grosshandlare, som etablerat
sig som disponenter och direktörer, byggde sig slottsliknande hus
invid sågverken och skaffade sig fyrspann och kuskar med livré.
De sände sina söner till England för att studera handel och
döttrarna till fina utländska pensioner för att lära franska och fina
seder . . .
Denna trärikets hektiska uppblomstring hade gynnats av lysande
konjunkturer. Men snart kom krisen i det fransk-tyska krigets spår
och genast pressades lönerna ned. 1878 sjönk exporten med nära
hälften och vintern blev mycket svår för arbetarna Arbetslösheten
och svälten grep omkring sig. Våren 79 överenskom
sågverksägarna att sänka arbetarnas löner med ytterligare 15—20 procent
— de skulle inte kunna komma upp till mer än ett par riksdaler i
daglön. Samma vår beviljade visserligen riksdagen
sågverksindustrin ett lån på tre miljoner, men — som tidningen Sundsvalls-
287
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
