Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Axel Granholm: Järnvägsbyggarliv och gärning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel Granholm
och Narvik. Jag var då i tjänst vid statsbanebyggnaden Krylbo—
Örebro och fick en dag kallelse till överingenjören för allt statens
järnvägsbyggande, Kristian Fredrik Sundberg, känd som en mäkta
sträng herre. Den unge ingenjören frågade sig ej utan oro, vad galet
han nu kunde ha gjort, eller vad han underlåtit att göra. Det blev
emellertid ej så farligt med mötet. »Gubben Sundberg» kom från
en inspektion av det vid Gällivare redan så smått började bygget
av riksgränsbanan och hade organisationsbekymmer. Han sökte
ingenjörer, som ville fara dit upp till de avlägsna markerna och
föreslog mig välvilligt en placering så nära Gällivare som möjligt,
där det, som han framhöll, fanns ett litet samhälle och något av
civilisationens agremanger. Jag hade emellertid varit där uppe förut
och kände något till terrängen, som med sin natur av tundra
erbjöd föga av tekniskt intresse för ingenjören, och jag avböjde
tacksamt. »Nå, vill ni ha annat, så finnes sådant också. Längs
Torneträsk ha vi alldeles nog av berg, tunnlar, dalar och älvar att komma
genom och över för ingenjören, men där är», sade han, »rena
ödemarken och vägen till folk lång.» Alternativet tilltalade mig
likvisst mer, och så kom det sig, att jag under mellandagarna 1898
var på resa upp till vår höga fjällvärld, där jordens nordligaste
järnväg skulle byggas.
Vägen till det nu så lätt tillgängliga Torneträsk var då lång och
komplicerad. Den förde över Trondheim upp efter norska kusten
med »hurtigruten» till det stora fiskeläget Svolvær i Lofoten och
sedan med »lokalskib» in i Ofotenfjord, vid vars innersta vik det
inför den förestående stora svensk-norska järnvägsbyggnaden
plötsligt vuxit upp ett litet samhälle på gott och ont. Det var
Rom-baksbotten, varav nu ej finnes sten på sten. Därifrån ledde en i
fjällsidorna till de branta och djupa Hun- och Nordalarna
inhuggen eller på annat sätt nödtorfteligen banad, av snöstormarna svårt
besvärad alpväg högt upp till det ett par mil från kusten på en
platå vid den lilla fjällsjön Vassijaure anlagda huvudlägret för den
svenska administrationen. Dit kom jag för att anmäla mig en tidig
decemberkväll efter en storslagen färd den sista etappen av
färdsträckan från Trondheim upp genom fjällpassen i ett mäktigt
gripande panorama av silverglänsande bergjättar och mellan dem
djupa klyftor och breda dalar lagda i schatteringar ned till
mörker. Den av månsken och norrsken och stjärnors sken ljusa
vinternatten över fjällen var en upplevelse. Den natten blev oss alla
däruppe en kär omgivning för allt detta ljusets skull. Vår vackra
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
