Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Axel Granholm: Järnvägsbyggarliv och gärning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J ärnvägsby ggarliv och gärning
icke detsamma som enligt svenskt språkbruk — man mötte här
blott en analogi till det svenska »rallare», bärande i sig något
övervägande förträffligt.
De verkliga norrmännen voro småbrukare-fiskare från de många
fjordbygderna däruppe i Nordland. De voro villiga och vänliga
själar, men kunde ej yrket. Deras främsta håg stod även till annat än
arbete på land. Spred sig ryktet, att »det sto’ sill» någonstans i
fjorden, så kunde borrar och spadar och spett slängas, och utan
hänsyn till träffade arbetskontrakt bar det vindsnabbt i väg till det
städse lockande havet för att hämta dess mera lättfångna skatter.
Vad de norske mest och bäst kunde användas till var de stora
material- och provianttransporterna, som oavlåtligen måste gå från
hamnen nere vid fjorden upp genom fjällpassen österut längs den
långa byggnadslinjen. De kommo ofta till oss med sina små
uthålliga, tåliga och härdiga hästar av norsk fjordras, som de visserligen
ej alls kunde köra och hantera på ett sätt som skulle godkänts av
sydligare hästkarlar, men med dem gjorde de dock en
erkännans-värd insats, särskilt vid starten av det geografiskt isolerade
arbetsföretaget. Där uppe i den avlägsna, öde fjällmarken måste ju på
organisatorisk väg sörjas för allt och tillföras allt.
Vi hade också bruk för dem som sjöfolk. Det sju mil långa
Torneträsk var nämligen till stor hjälp vid transporterna. Där
seglade norrmän vår lilla flotta och gjorde det bra, ej minst då det
verkligen gällde ett krafttag. Särskilt en färd glömmer jag aldrig. Jag
hade fått bud från Abiskojokk, att ett jordras svårt skadat flera
man. Själv red jag allt vad tygen höll till olycksplatsen på en ännu
obanad väg, ej lämpad för transporten av de illa skadade. Denna
måste gå sjöledes. Det blåste en rasande storm över Träsket, men
emot den rodde likväl åtta fjordlänningar en stor nordlandsbåt av
den kända vikingatypen i seg kamp mot vinden och den stora
insjöns havshöga vågor, en kamp för halvannan mils väg, som det
tog fyra timmar att tillryggalägga, långa för oss som väntade vid
Abiskojokk. Den dystra seglatsen tillbaka med fem svårt skadade
på bottnen i båten gick i den nu förliga vinden på något tiotal
minuter. Jag kan ännu känna den smäckra »ottringen» flyga undan
i kapp med sjöarna, och jag ser ännu levande för mig i
akterskotten en trygg, allvarlig »hövitsmann» vid rodret och ett par andra
av lofotmålaren Gunnar Bergs kända sydvästtyper midskepps vid
råsegelfallet, som då och då måste gå för att hindra kapsejs under
de hårdaste byarnas tryck.
307
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
