Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Axel Granholm: Järnvägsbyggarliv och gärning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel Granholm
hållningen till avsättning för gamla dar blev sällan stor. Rallaren
hade något av samma vanor som sjömannen i hamn. Jag minnes
en man, en duktig arbetsbas, som efter en avlöningsförrättning
lämnade min expedition med en stor summa pengar att dela inom sitt
lag som slutlikvid för väl ett års strävsamt arbete. När han gick,
frågade han om jag ej ville för säkerhets skull förvara hans egen
andel, framemot ett tusental kronor, medan han var ner till
Rom-baksbotten ett par dagar. Gärna ville jag det, och han skulle komma
tillbaka med sina pengar, innan han gav sig iväg på nöjesfärden.
Den, som emellertid ej kom, det var basen det. Först efter en
tre, fyra dagar uppenbarade han sig och ville då ha nytt knog. På
frågan hur det gått med den sparade avlöningen satte han bara
upp ett halvt generat, men ingalunda särskilt betryckt ansikte.
Förklaringen behövde enligt hans tydliga förmenande ej ord, blott en
smula förståelse. Han gick efter sin dyrbara eskapad oförtrutet till
sitt arbete igen, och så gjorde många, många av hans kamrater efter
att emellanåt ha skaffat sig vad de väl betraktade såsom en
vederbörlig sinnets vädring. Med sina starka och tränade armar gjorde
de träget och troget sin gärning till slut och till ett gott slut.
Då konung Oscar II en dag då det nya seklet var som yngst
kunde inviga deras bana, uttalade han förhoppningen »att ett
morgonskimmer av kommande dagar måtte belysa den stund, då han
förklarade Sveriges nordligaste bana till Riksgränsen öppnad». Vad
den gamle kungen så vackert hoppades, det skedde. I den forna
ödemarken, där förut blott lappmannen drev sina hjordar, ges nu
arbete och bröd åt många. Den i bergens inre gömda skatten kunde
bli förd till havet och bli till gångbart guld, till välstånd och lycka
i många hem, ej endast i Nordanlanden. Minnet av den insats även
järnvägsbyggarna gjorde härför skall säkerligen bestå.
312
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
