Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Loggbok från Sjaunja. Valda delar, sammanställda av kanotfärdens deltagare: Lasse, Nisse, Olle, Gunnar och Gösta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Loggbok från Sjaunja
mellan sjuttio och åttio olika fågelarter inom området, men av
mängden sågs nu på sensommaren inte mycket. Något såg vi ju.
Fiskgjusarna cirklade över vattnen, där vi paddlade fram.
Tranorna hörde vi vid flera tillfällen och såg deras fylkingar kretsa
över våra lägerplatser. Lommarna flög nyfiket förbi oss. Flockar
av krickor, svärtor och sjöorrar skrämde vi ofrivilligt upp. Men de
små vadarna, beckasiner och snäppor, som ju framförallt gjort
Sjaunja berömt, hade redan givit sig iväg söderut, och gässen, som
skänkt den väldiga Gasaape sitt namn, varken sågs eller hördes.
För att få ett riktigt intryck av fågellivet skall man naturligtvis
inte välja sista dagarna av augusti utan färdas fram här under
vårens förfallstid. Och man skall inte vara i rörelse utan sitta stilla
och låta fåglarna själva komma och visa sig. Men vi hoppades dock
att få se en skymt av klenoden framför alla andra, sångsvanen.
Det blåste hårt emot när vi kom ut på Måskijaure. Det kändes som
att paddla i lim. Invid stranden rörde sig vattnet i oljiga dyningar under
dvärgnäckrosens blad och i det grunda vattnet utanför Sjaunjaätnos
mynning låg sjögräset som en grön och gul ryamatta, välkammad i
vindriktningen. Vi liksom drog upp en mittbena på sjön när vi paddlade i
rad genom sjögräsbankarna.
Så kom vi i lä bakom en udde, kröp över en sandbank med två
centimeter vatten tillgodo under kölen, paddlade fram över den svartdjupa
hån där vattnet rörde sig i lättjefulla spiraler och tog land vid några bra
stenar intill den skummande, skrattande forsen. Vi log tillbaka, tyckte
att forsen skrattade vackert och vänligt. Senare på dagen, när vi krånglat
oss uppför tio forsar, tyckte vi att skrattet började bli tjatigt och tillgjort,
och våra egna leenden blev alltmer stereotypa. Men då hade vi också fått
stövlarna fulla av vatten och blivit våta långt upp på magen och tyckte
inte alls att det var så skämtsamt längre.
Inte ens Gunnar:
Leden uppför Sjaunjaälven kan ej ens en sommar med normalt
vattenstånd anses lämplig som kanotled. Därtill är vattnen för
grunda och steniga. Några svåra forsar förekommer ej. Men
många. På vår färd uppför passerade vi ett tjugotal forsar, varav
kanske hälften kunde forceras med paddling och stakning. Den
andra hälften kunde delvis »tågas», d. v. s. besättningen drar
kanoten uppför med hjälp av rep, fastsatta ett i fören och ett i aktern
på kanoten. Några få passager måste vi med hänsyn till
kanoternas undersida, bära förbi.
För färder på våra fjällvatten, där rutten omväxlande går genom
sjöar och efter älvar med forsar och andra besvärligheter, där det
346
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
