Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Loggbok från Sjaunja. Valda delar, sammanställda av kanotfärdens deltagare: Lasse, Nisse, Olle, Gunnar och Gösta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Loggbok från Sjaunja
ofta gäller att komma lika fort ur som i farkosten och där
densammas oömhet sättes på hårda prov och där dessutom lastförmågan
är av stor betydelse, är kanadensaren dock ett utomordentligt
fortskaffningsmedel.
Paddlarna bör vara kraftiga och tillverkade i ett stycke, alltså
utan limmade fogar, för att tåla det hårda arbetet uppför steniga
och strida vatten. Naturligtvis har man alltid en reservpaddel och
reparationssats för kanoten innehållande duk, gummilösning och
lackfärg. Kanoten måste förstås vara alldeles torr, om reparationer
och målning skall lyckas. Får den bara ligga upp och nervänd
med buken mot solen, torkar den snart. Vid den dagliga tillsynen
bättrar man givetvis endast i repor och skavsår med färg, som
strykes tunt och som torkar på någon timme. Lämpligt arbete för
den, som inte lagar frukost. Till den dagliga skötseln hör också att
skölja ren kanoten invändigt. Med litet omtanke bör kanoten vara
i lika gott skick efter resan som vid dess början.
Vi hade bara tagit grön färg med oss, Lasses kanot var röd. Han fick
skylla sig själv.
Vi halkade oss så småningom förbi forsarna, drog, bar och släpade, svor
och stretade med kanoter och packning. Ibland vidgade sig älven, blev
bred och grund, flöt stilla mellan svarta stenar, mellan barrikader av
stenblock som stack upp över vattenytan eller låg hala och slemmiga och
stängde vägen just i vattenbrynet. Då fick vi kliva ur och lirka fram
kanoterna som genom en labyrint. Vi gick och drog dem efter oss, som
man leder ouppfostrade hundar i koppel över Stureplan när trafiken är
som starkast vid femtiden.
De gråa husen i Akkavare avtecknade sig med patetiska silhuetter mot
västerhimlen. De såg ensamma ut, ensamma och vilsekomna i ödemarken.
Men där fanns liv. Hundarna skällde, sprang ut i vattnet, vände tillbaka
igen, gnydde och hoppade utefter stranden. Byns alla ögon iakttog oss,
men ingen mer än hundarna och några barnungar ville visa sin
nyfikenhet. Jo, Abmot Viltok var förstås nere vid stranden och tog emot. Men
han hade träffat Lasse förut och kände sig liksom stå i ansvar för det
sällskap vars ankomst telefonen bebådat.
På tunet utanför Viltoks hus slog vi läger.
Nästa dag blev av helt naturliga orsaker en vilodag. Gösta hade glömt
sina kameror någonstans halvvägs mellan Måskijaure och Akkavare.
Nisse framhöll att det med hänsyn till Göstas mentala läggning skulle
varit onaturligt om han inte gjort det. Och därmed avstannade all vidare
diskussion i ämnet. Följda av våra uppmuntrande löjen startade Gunnar
och Gösta på förmiddagen för att leta kameror och stannade borta hela
dagen. Vi andra hjälpte Viltoks med höbärgningen. Den hade blivit
försenad av dödsfall och begravningsresa.
347
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
